Motorcykel från Sverige till Gran Canaria

Klicka här nedan för att lyssna på detta avsnitt direkt i din webbläsare:

Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt på Spotify:

Hola señoras y señores och varmt välkomna ska ni vara till Skandinaviens varmaste podcast – Gran Canaria Podden. Oavsett om du sitter på en vansinnigt ettrig Yamaha R1 på slingerbulten i Stockholm eller om du precis hyrt en liten go 125-kubikare här på Gran Canaria och planerar att utforska alla smultronställen på den här skimrande atlantpärlan – varmt välkommen hit!

Jag som är kapten på den här gamla skutan heter som vanligt Patrik ”Putte” Appelquist och på tal om motorcyklar: ni som har följt Gran Canaria Podden ett tag vet förmodligen vid det här laget att jag älskar att köra motorcykel och att en stor anledning till att jag valde att hänga på Gran Canaria på vintrarna beror just på det extremt motorcykelvänliga vädret som är här året om. När jag va 19 så bodde jag i Marbella i södra Spanien meeeeeen ni som har vart där på vintern, ni vet att vädret lämnar lite att önska där på vintern. Särskilt om man gillar att köra motorcykel.

Jag får ofta frågor om hur det är att köra genom Europa och hur det funkar att ta sig över till Kanarieöarna med ett fordon som tex bil, husbil eller motorcykel. Så därför tänkte jag att jag gör ett poddavsnitt som handlar om just resan mellan Sverige och Gran Canaria på just motorcykel. En resa som jag faktiskt har gjort två gånger på hoj men på två helt olika sätt. I det här poddavsnittet så  tänkte jag att jag ska berätta om min första resa jag gjorde på motorcykel från Sverige till Gran Canaria.

Frågorna brukar röra saker som: hur är vägarna? Finns det mycket att se? Hur funkar det med språket? Håller ett fordon för att köra så långa sträckor? Står det, som alla säger, vägpirater var 200-ade meter redo att stjäla ens fordon? Hur många mil blir det? Hur många dagar tar det? Vad kostar det? Hur hittar man boende? Vad kostar färjan? Hur lång tid tar färjan? Vad lärde du dig? Fick du nå problem med motorcykeln på väg ner, är dom franska byarna lika tomma och zombieliknande som alla säger?

Om detta och mycket mer mina vänner…ska vi snart blir varse!

Ajjemen. Två gånger har jag kört motorcykel ner till Kanarieöarna eller närmare bestämt Gran Canaria. Men dom båda resorna har egentligen inte så mycket mer gemensamt är att jag körde på samma motorcykel, en Yamaha Fazer 1000 från 2001, och att jag utgick från de Småländska skogarna i Sverige. I övrigt skiljer sig resorna åt ganska markant.

Den första resan jag gjorde va så klart mycket mer nervkittlande än den andra eftersom det va första gången. Det kändes som ett rejält äventyr att ensam köra nästan 400 mil genom Europa till en plats där jag aldrig förut hade vart innan. Då jobbade jag som affärsutvecklare på en innovation- och digitaliseringsbyrå och bodde, när jag va i Sverige, i en husbil som jag byggde själv en gång i tiden av en gammal polisbuss från 90-talet. Livet i husbil är ju supertrevligt men när man är inne mycket på vintern så hjälper det föga att man bor på 8 kvadratmeter. Jag är ju en utekatt och mår bra av att va ute mycket så egentligen spelar det ingen roll om jag bor i ett slott eller koja i Sverige på vintern. Man är likt förbaskat inomhus mycket på grund av vädret. Nej jag kände att svensk vinter är absolut ingenting för mig. Jag vill inte gå i ide 6 månader per år för att sen leva på våren och sommaren. Något va tvungen att förändras.

Hur kommer det sig att det blev just Gran Canaria då?

Ja detta va ju mitt under brinnande Covid så alla mina kollegor satt ändå hemma och jobbade. Så jag frågade chefen om jag fick jobba helt på distans och om jag kunde sitta från utlandet och jobba lite och det gick bra. Han frågade mig vart jag ville åka och jag sa att jag inte hade bestämt något än men att jag förmodligen behövde ta mig längre söderut än södra Spanien eftersom jag hade bott där förut och visste att det inte skulle vara bra nog väder för mina önskemål. Så då kläckte han att Gran Canaria kanske hade passat mig bra. ”Där är det bra svensk sommar året runt och det är ju spanskt och du pratar ju spanska” -sa han. Jag gjorde lite research och insåg snart att Gran Canaria har helt galet bra väder på vintrarna och att tidsskillnaden bara är en timme. Tack och bock, det var det. Det va allt jag behövde veta. Sagt och gjort. Gran Canaria skulle det bli!

Hur lång tid tar det att köra ner till Kanarieöarna från Sverige?

Ja det enkla svaret på den frågan är att det beror på hur långt man kör per dag, vilken väg man tar och om man kör varje dag eller om man passar på att njuta lite av resan också. Man kan ju brassa ner till södra Spanien på 3-4 dagar om man kör runt 100 mil om dagen kortaste vägen på autobahn och på dom stora betalvägarna.

Ja det finns faktiskt vägar i Europa som man måste betala för att köra på. Jag hade hört talas om dom innan jag drog iväg första gången men jag hade aldrig kört på en betalväg förut. Men plötsligt kom jag fram till något som liknar en landsgräns med en jäkla massa filer och betalautomater. Där va det bara att visa betalkortet i en liten maskin och vips så öppnades bommen och så va man runt 6 euro fattigare. Ja den här gången så körde jag faktiskt lite betalväg i början av resan för att snabbare komma undan vintern som va mig hack i häl norrifrån. MEN det är ju ett EXTREMT tråkigt sätt att resa på tycker jag. Den som har kört på autobahn eller betalvägarna vet vad jag pratar om. Man ser ju bara betongsuggor utmed vägarna och allt ser likadant ut. Man vet tillslut inte i vilket land man är i. Och det blir ganska dyrt också. Ju fortare man kör desto mer bensin drar fordonet och betalvägarna är inte gratis dom heller. Jag vill minnas att jag räknade ut att det skulle kosta ett par 3-4 tusen kronor eller typ 1 euro per mil att bara köra betalväg ner till södra Spanien. Nej det är pengar jag hellre lägger på andra saker och jag föredrar ju att göra resan till ett njutbart äventyr istället. Resan är målet är mer min melodi. Ska man ändå spendera flera månader på Gran Canaria så måste man ju inte skynda sig ner. Ön ligger ju kvar för bövelen!

Den här resan till Gran Canaria påbörjade jag egentligen lite för sent ska jag säga. Jag åkte i slutet av oktober och kom fram i mitten av december. Jag hade gravt överskattat värmen i Europa på hösten och fick alldeles för mycket regn och kalla dagar på motorcykeln. Jag minns när jag lämnade Växjö. Det regnade nå grönjävligt och jag lämnade stan i min nyinköpta pippigula regnoverall som blev testad rejält direkt. Nu kanske ni tycker att det låter som att det tog en jäkla tid att köra till Gran Canaria och det stämmer. 7 veckor tog det. Inte för att det tar så lång tid om man kör varje dag men det gjorde jag inte den gången. Jag körde bara på torsdagar nämligen och då körde jag runt 60-70 mil. Sen stannade jag på det stället till torsdagen därpå och sen fortsatte jag min resa söderut. 

Ska jag vara ärlig så tycker jag 60-70 mil om dagen är för mycket. Det tar mellan 8-10 timmar inklusive raster att köra dom milen om man inte ligger och plöjer motorväg och det innebär att man måste börja okristligt tidigt på morgonen om man inte vill komma fram vid midnatt. Och det passar inte mig som inte är en morgonmänniska. Och körningen är inte så njutbar när man reser på det viset heller. Det är väldigt mycket transportsträcka bara. Varför jag bara körde på torsdagar va för att jag då jobbade på måndagar, tisdagar och onsdagar så då behövde jag sitta still vid min dator. Och på fredagen och helgen så ville jag vila upp mig och passa på att umgås med lite folk och utforska staden som jag befann mig i. Det va ett ganska bra upplägg på så vis men en vecka på samma ställe blev lite väl lång tid. Jag hade gott kunnat köra två dagar i veckan. Tex torsdagar och söndagar. Det blev lite väl långdraget och jag blev ofta lite rastlös och ville komma vidare efter en 4-5 dagar. Vilket i sig är en liten skön känsla. När rumpan har ploppat ut igen och viljan att ge sig ut på vägarna infinner sig igen. Så när torsdagen äntligen kom så va jag som ett barn på julafton på motorcykeln igen.

Hur bodde jag på väg ner till Kanarieöarna?

På den här resan hade jag gjort det lite till en sport att INTE sova på hotell eller liknande. Jag förlitade mig helt på Couchsurfing. Vet du vad det är? Inte? Du känner säkert till AirBnb? Ja men det är lite samma sak. Fast med den stora skillnaden att den som äger huset eller lägenheten är hemma och det hela är helt gratis. Ja du hörde rätt. Det är helt gratis. Couchsurfing är en app av resenärer för resenärer kan man säga. Har man en ledig soffa eller en ledig säng så kan man lägga ut den på Couchsurfing och så får folk ansöka om att låna den GRATIS när dom är ute och reser i närheten av där du bor.

Värden kan sen välja att acceptera dig som gäst eller att inte acceptera dig som gäst. Lyckligtvis hade jag några väldigt bra omdömen sen tidigare på appen och detta hjälpte mig jättemycket när jag ansökte om att få bo hos olika människor i dom olika städerna som jag visste att jag skulle stanna i. Värdarna såg mina omdömen från andra värdar och förstod att jag är en reko kille som man kan lita på. Då är det mycket mycket enklare att hitta boenden. För det är det hela systemet bygger på. Tillit. Får du dåliga omdömen så sållas du bort och kommer inte hitta boende framgent. Är du trevlig och beter dig väl så kommer du inte ha några som helst problem att hitta boenden.

Och jag måste säga det att jag ÄLSKAR Couchsurfing. Det är ett jättefint community och människor är så satans trevliga och givmilda och det är så häftigt att bo med ”locals” på de ställena som man besöker. Det finns ju sällan några bättre guider än dom som bor på plats liksom. Det hände till och med att värdar, som såg i appen att jag va i närheten, hörde av sig TILL MIG och frågade om jag ville bo hos dom. Hur underbart? Och ja, det ÄR helt gratis. Knasigt va!? Jag vet…

Hur förberedde du motorcykeln innan avresan?

Jag körde en Yamaha Fazer 1000 från 2001 och det är en ganska rejäl hoj med Yamaha R1ans motor fast med lite annan bestyckning och lite mer touringutförande i form av sittställning och fjädring osv. Så rent krasst är det ju en sport-touring och med sina 146 hästar så rör det på sig ganska rejält när man vill eller behöver. Det jag kompletterade motorcykeln med va en större topbox från Givi bak på hojen på typ 52 liter. För att man ska förstå hur mycket 51 liter är så kan man säga att den rymmer två fullstora hjälmar bredvid varandra. Rejält med utrymme med andra ord. Utöver det så hade jag två supersschyssta hårda sidoväskor med kombinationslås och snabböppning från Givi som jag fick med när jag köpte hojen av en äldre farbror i Eksjö. Sen kompletterade jag det hela med en tankväska där jag förvarade alla viktiga dokument, choklad, powerbank, reflexväst, kontanter och lite annat smått och gott. Sånt som man kanske behöver komma åt lite oftare och snabbt.

Till detta sen så kittade jag hojen med ett extra skivbromslås, en punkteringssats och en minikompressor som jag lyckades gömma under sadeln. Jag monterade en mobilhållare, en gps-hållare och ett usb-uttag på styret och sen drog jag lite kablar till utrymmet under sadeln där jag även monterade ett cigarettuttag så att jag skulle kunna koppla på minikompressorn på ett smidigt sätt.

Innan jag drog iväg så ville jag ju veta att hojen va körduglig så jag besiktade den bara några dagar innan jag åkte. Sen bytte jag olja och oljefilter, kollade kedjans spänning, kollade kylvätskenivån, inspekterade däcken och däcktrycket och sen tvättade jag hojen ordentligt och smörjde in allt som kan behövas smörjas. Efter det så va hojen mer eller mindre redo. Då va det bara att packa alla grejer. Och självklart hade jag för mycket grejer med mig. Allt gick inte ner i väskorna. Faktum är att jag fick lämna nästan en hel pappkasse med kläder hemma i sista sekunden. Slutligen försökte jag fördela vikten någotsånär jämlikt mellan sidoväskorna så att det inte skulle ligga och dra åt något håll när jag körde.

Sista veckan åkte jag ofta till garaget och bara tittade på hojen som liksom stod där och bara längtade efter att få ge sig ut på äventyr. Och som jag längtade. Herregud vilket äventyr det skulle bli!

Vilken rutt tog jag ner till Kanarieöarna från Sverige?

När jag planerade den här resan ner till dom lyckliga öarna så försökte jag att dra ett sånt rakt streck som möjligt från Småland till Alicante i sydöstra Spanien. Varför då kanske du tänker? Färjorna till Kanarieöarna går ju på sydvästra sidan av Spanien? Ja det stämmer. Men jag ville så gärna köra vid havet på den spanska östkusten. Och så blev det och här kommer själva reseberättelsen…

Resan från Växjö till Gran Canaria

Plötsligt kom dagen D. Det va en torsdag den 21a oktober och jag va ledig. Självklart regnade det både katter och hundar i Växjö. Vad annars i ”Europas grönaste stad”? Jag hade kört in min van på vinterförvaring några dagar avresan och bodde hos en indisk familj som jag är god vän med. Jag hade dessutom vart sjuk en vecka innan avresa så mamman i familjen tog fram den stora kryddlådan och blandade helt fantastiska kryddiga drycker till mig var och varannan timme för att jag skulle bli frisk till avresan. Och faktum va att jag mådde riktigt bra när det va dags att ge sig av. Trots regnet.

Min indiska lilla familj vinkade av mig från trappen till huset när jag redan nu svettig och iförd en pippigul regnoverall började rulla dom första metrarna på ett nästan 400 mil långt äventyr. Men innan jag började rulla söderut så åkte jag så klart in till kontoret i Växjö och sa hejdå till kollegorna.

Den dagen körde jag runt 22 mil från Växjö till Trelleborg där en gammal kollega lät mig sova första natten. Det va jättetrevligt. Vi hade inte setts sen vi jobbade ihop inom försvarsmakten 13 år tidigare. Satan va tiden går fort!

Dagen efter käkade vi frukost tillsammans och sen började jag så sakteliga röra mig mot färjan i Trelleborg som skulle avgå till Travemünde klockan 12.00. Men innan det så handlade jag på mig lite proviant och åksjuketabletter. Jag har ju en förmåga att bli åksjuk i bil så det är rätt gött att poppa lite åksjuketabletter och gå in i dimman och slippa spy som en räv i timmar. Färjan tog runt 8 timmar och kostade 375 kronor. Jag käkade någon typ av panerad fisk på färjan men det va det mest smaklösa jag ätit i mitt liv tror jag.

Runt 19.30 samma dag kom färjan i alla fall fram till Travemünde. Det duggregnade och va mörkt när jag kom fram. Det va ba fram med den pippigula overallen igen och sätta fart mot Lübeck 23 kilometer bort där jag skulle slagga hos en Couchsurfer som hette Andreas. Det första Andreas sa när jag kom på motorcykeln va att det va ett jäkla dåligt område där man stjäl mycket. Jag blev genast nojig och tänkte ”fasen ska jag bli av med hojen det första som händer på resan”?Men han sa att om jag följer efter honom på hans cykel så ska han visa mig ett bättre område. Nåväl ”better safe than sorry” tänkte jag så jag startade upp motorcykeln igen. Andreas hoppade på sin cykel och trampade iväg och jag efter. När vi hade kommit till andra sidan huset så stannade han och gestikulerade att vi va framme. ”Va” tänkte jag. Är vi redan framme? Hur kan baksidan av huset vara ett bättre område än framsidan av huset? Det är ju samma område. Nåväl, jag orkade inte ta diskussionen och förmodligen visste han någonting som inte jag visste så jag gjorde bäst i att bara hålla tyst och göra som han sa. Men jag låste hojen med dubbla skivlås bara för säkerhets skull.

Andreas va världens goaste kille. Han jobbade som socialarbetare och lät mig stanna så länge jag ville på hans extrasäng i vardagsrummet. Han visade mig Lübeck och lånade mig en cykel som jag kunde tröska runt på när jag va ledig. Det va höst och helt magiskt vackra färger ute. Andreas tog mig till ett hus i närheten av där han bodde. Ett jätteslitet och enormt gammalt hus som vid en första anblicken såg övergivet ut. Och det va det nog en gång i tiden. Men fattiga och utsatta människor hade flyttat in och gjorde det bästa av situationen. Man skulle kunna tro att om man som jag har erfarenheten av att jobba med gatubarn på en soptipp i Nicaragua så krävs det en hel del för att man ska bli nervig. Och till en viss del stämmer det nog men jag måste ändå säga att jag va på spänn när vi gick igenom huset och möttes av de trasiga själarna som uppenbart inte dragit det längsta stråt i livet. Men med Andreas kände jag mig ändå ganska trygg. Han kände folk där. Det va uppenbart. Och folk tycktes respektera honom. På väg ut från byggnaden möttes vi av två småtjejer som hoppade hopprep på trappen. Och när dom såg Andreas så sa den ena flickan ”guten morgen Andreas”. ”Guten morgen Lisa” svarade Andreas. Och så gick vi vidare i dagen. Så fint och äkta på något vis. Man märkte att dom brydde sig om varandra och tyckte om varandra. Det är vackert när man hittar äkta och fina känslor på en annars ganska hård och ogästvänlig plats. Men vet ni. Ska jag vara helt ärlig så hittar jag oftare den här genuina omtänksamheten för varandra på just den här typen av platser och i den här typen av situationer. Människor ger varandra mat trots att dom knappt har så dom klarar sig själva. Man delar på det som finns och den som behöver maten mest får den. Det är om möjligt en helt oegoistisk handling. Vilket man inom många religioner och ideologier pratar om som den finaste av handlingar. Och jag är beredd att hålla med.

Min motorcykel blev lyckligtvis aldrig stulen i Lübeck och efter att ha hängt med Andreas i en vecka så körde jag 57 mil till en jämnårig Instagramkompis som bodde i Bree i Belgien. Hon höll på att bygga om en nästan exakt likadan van som jag byggde en gång i tiden och det va så vi hittade varandra på Instagram. Det va supertrevligt och det blev lite gött häng och god mat och faktum är att det va riktigt bra väder och typ 18 grader i Belgien när jag kom. Jag blev även så förvånad över hur uppstyrt Belgien kändes. Jag menar. Vi är ju rätt uppstyrda i Sverige. Var sak på sin plats. Välklippta gräsmattor och välansade häckar men Belgarna tog priset alltså! Det va helt galet så välansat det va i trädgårdarna och hur välskötta husen va där jag körde igenom. Ja jag fick en bra känsla av Belgien måste jag säga. Förutom när vi åt på ett sånt här Frityr-ställe som dom är så vansinnigt stolta över. Ja Belgarna friterar ju allt och det va något av det jävligaste jag ätit i mitt liv. Jag nästan kände för varje tugga hur blodpropparna i venerna växte sig större. Förutom att käka flottig mat så byggde vi lite på hennes van och drack öl nere vid stranden. Och så jobbade jag min måndag, tisdag och onsdag förstås…

Ja det va guldväder när jag kom men däremot så va det pissväder och 4 grader bara en vecka senare när jag skulle åka vidare. Vintern hade hunnit ikapp mig och det va hög tid att ge sig av och gasa på lite för att skaka av mig kylan som va mig hack i häl.

Från min nyblivna vän i Belgien körde jag 55 mil till en Couchsurfer i Djion i Frankrike. Han kallades för ”hertigen av Burgundy” och va en man i 50 års åldern som jobbade på bank. Jag anlände sent på torsdagen och jag va sjukt sliten efter körningen och min kropp gjorde ont. Det enda jag ville göra va att ta en dusch, äta lite och en gå och lägga mig. Men the duke of burgundy hade helt andra planer. Han mötte upp mig med extremt mycket överskottsenergi. Vi ska åka och spela lazerdoom sa han. Jag trodde inte det va sant. Ska vi springa runt i en labyrint och skjuta laser på varandra? Nu? Ajjemen sa han, ta en dusch så drar vi sen. Sagt och gjort. Det va ba hoppa in i hans lilla bil så drog vi iväg. Vi mötte upp hans franska vänner som tyvärr inte snackade jättemycket engelska. Men det gick bra ändå. Man pratar ju ändå inte så mycket med varandra när man spelar lazerdoom. Jag tror inte min laserpistol funkade särskilt bra för jag tyckte nog att jag sköt på folk mest hela tiden men ingen jäkel dog ju någonsin. Det va tur att dom inte visste att jag hade jobbat inom Svenska Försvarsmakten för jag hade vart en dålig representant i så fall.

När vi äntligen kom hem igen så insisterade min couchsurfing host på att han skulle ta soffan och att jag skulle ta sovrummet. Jag vägrade så klart. Men han insisterade och menade att han skulle upp och jobba på morgonen och han ville inte gärna väcka mig. Sagt och gjort. Jag fick rummet och jag sov som en liten gris den natten.

När jag vaknade upp dagen efter så tryckte jag på en knapp på en fjärrkontroll som han hade förklarat går till persiennerna. Vips så började persiennerna av metall att rullas upp och framför mig öppnades Dijon i sin präktigaste höstskrud. Han bodde ganska högt upp så man såg ut över hela staden i princip. Ja det va en otroligt vacker syn och en otroligt härlig start på morgonen.

Ja just ja. Det hände en jäkla kul grej precis innan jag skulle somna på kvällen förresten. Precis innan jag skulle till att släcka lampan så skrev en svensk Instagramkompis till mig och frågade om jag va i Dijon. Jajjemen sa jag. Det visade sig att hon satt i sin van och hade tagit sikte på just Dijon och hon skulle vara framme dagen efter runt 10. Wow vilket sammanträffande. Vi bestämde att vi skulle ses på morgonen och utforska Dijon tillsammans. Sjukt kul! Vi hade aldrig setts tidigare nämligen.

Så efter att jag dragit upp persiennerna så knatade jag ut i köket för att dricka lite vatten. Döm om min extrema förvåning när jag möts av en hel frukostbuffé som va uppdukad på bordet i köket. Det va baguetter, olika youghurtar, kaffe, té, müsli, ost och alla tänkbara pålägg. Wooow asså. Jag blev helt stum av förvåning. Och bredvid tallriken låg det en liten hög med såna här gula post it lappar. Dom va från the ”hertigen” så klart. På den första stod det ”bonjour patrick, välkommen till Dijon i Frankrike”. På den andra stod det ”jag är ledsen att jag inte kan följa med dig runt i stan idag men här kommer mina absolut bästa tips som du måste se idag”. Sen följde 10 lappar med hans tips som han tyckte att jag skulle kolla in under dagen. Wooow. Jag blev helt gråtmild och jag blir helt gråtmild och tacksam när jag tänker tillbaka på den här upplevelsen. Vilken otrolig morgon. Vilken otroligt fin gest. Tänk att det finns såna människor!? Det är så jäkla härligt att få tillbaka tron på människan på det här viset. Hade jag haft en ”avdelningen för underbara män” i den här podden så hade den egenutnämnde ”hertigen” troligtvis toppat den. Det är sånt här som gör att jag älskar att resa. Alla fantastiska möten med alla underbara människor.

Jag och den svenska vanlifetjejen hade i alla fall en underbar dag i Dijon. Det är en supermysig och fin stad måste jag säga. Golvad av fransosens frukost så ville jag så klart jättegärna bjuda på middag. Jag frågade honom om jag och min nyfunna vän fick laga mat åt honom och det fick vi. Vi bjöd så klart på det svenskaste som finns. Tacos! Lite bärs på det och kvällen va en succé!

Dagen efter gick jag upp relativt tidigt. Det va 9 grader och sol ute. Det va dags att åka vidare. Jag hade kört runt 170 mil men jag hade fortfarande 190 mil kvar till Kanarieöarna. Nästa destination va Estezargues som ligger ca 23 mil rakt söderut från Lyon mot Marseille.

Här fuskade jag faktiskt lite och tog in på en AirBnb. Jag kunde bannemig inte hitta nå Couchsurfare i dom här krokarna ute på vischan. Jag vet inte om det va språkförbistringen eller om det bara va en för liten stad med för få människor och människor som reser för att det skulle gå att hitta en soffsurfare. Hur eller hur så tog jag in på ett litet AirBnb hos en liten familj. Det va bara ett litet rum och en säng i princip.

Det fanns ingen butik i byn och det fanns ingen restaurang heller. Jag fick ta hojen till grannbyn. Google lurade ut mig på en jäkla leråker som jag tvingades korsa i ett par kilometer innan jag kom fram till en lite större by som åtminstone hade en pizzeria. Dock hade jag ju tagit av topboxen på motorcykeln så jag fick leka lite McGyver när jag skulle försöka få med mig pizzan på motorcykeln tillbaka över åkern igen. Ja det va en jäkla cirkus och jag tyckte lite synd om pizzan som vårdslöst hoppade runt i kartongen men tillslut gick det. Dock va ju så klart pizzan kall när jag kom tillbaka. Men men. Stället va enkelt men billigt, 200 kronor natten lite drygt, och dom hade en supermysig liten katt som hängde med mig hela kvällen och som hjälpte mig att äta lite av oxfilén som låg på pizzan.

Dagen därefter gick jag upp relativt tidigt och tog sikte på Girona 37 mil bort i norra Spanien. Vädret va inte alls någon höjdare i Estezargues. Det blåste mer eller mindre storm och det va nästan så att jag funderade på om jag skulle skippa att köra den här dagen. Men till slut gav jag mig iväg i alla fall. Det va inte nån direkt trevlig körning. Jag låg på motlut större delen av resan uppe i bergen och det blev inte jättemycket bättre när jag väl kom fram till Girona. Vi va förmodligen inne i slutet av oktober och det blåste och regnade om vartannat.

I Girona skulle jag slagga hos en Couchsurfer. Det som va lite lurigt här va att den här värden aldrig hade haft någon gäst tidigare. Hon hade således inga betyg eller någonting på appen. Det va lite av en chansning och jag märkte när vi kommunicerade att hon va lite nervös över hela grejen. Men jag som redan va lite erfaren på Cochsurfing lugnade henne och sa att det nog kommer bli jättebra. Dock va jag lite osäker på om hon kanske skulle ångra sig i sista sekunden. Jag valde att chansa i alla fall. Men när jag kom fram så va hon inte där. Och hon svarade inte på telefonen heller. Jesus. Hade hon ångrat sig till slut i alla fall? Jag satte mig på en gräsmatta och käkade en banan och tänkte att jag nog får ge henne en 30 minuter i alla fall. Saker händer ju och spanjorer är ju inte kända för att komma i tid heller. Sagt och gjort. Efter 30 minuter dök hon upp. En jättetrevlig tjej som jobbade som lärare och som gärna passade på att öva på sin engelska när jag va där. Hon bodde i en lägenhet med sin lilla 4-åriga dotter. Men dottern va hos sin pappa under veckan jag skulle vara där och jag skulle få bo i hennes rum under tiden. Det va lite speciellt. Sängen va typ 120 centimeter lång och på väggen hängde en enorm affisch av en gul och rosa enhörning. Haha ja vilka kontraster. Och ska jag vara ärlig så älskade jag det precis lika mycket som att sova i the hertigens säng i Dijon. Jag älskar att bli förvånad eller att inte veta vad jag kan förvänta mig eller vart jag ska sova för natten. Det finns något jäkligt charmigt i det. Att ta det lite som det kommer och att vara öppen för allt. Och som vi säger i Sverige, ”finns det hjärterum så finns det stjärterum”.

På grund av vädret så gjorde vi inte så mycket i Girona. Vi gick ut och tittade på någon typ av stadsfest och fyrverkerier, som faktiskt va något av de bästa fyrverkerierna jag har sett och då har jag ändå sett när Macau tävlar i fyrverkerier. Jag jobbade mina dagar och på kvällarna lagade vi mat tillsammans. Sen hade hon ofta något åtagande av något slag på kvällen som hon va tvungen att pyssla med. Jag passade på att vila och ladda batterierna. Sista dagen tog jag faktiskt in på ett hostal i Girona. Anledningen va för att hennes dotter skulle komma hem sista dagen och hennes exman va inte alls förtjust i att en okänd man skulle sova över där. Vid det här laget hade vi ju lärt känna varandra ganska bra så hon krigade och sa att hon struntar i vad han säger men jag insisterade på att ta in på ett hostal istället för att bevara familjefriden. Och så blev det. Det blev en natt i ett rum med en massa våningssängar och där lärde jag känna en kille från Colombia och en tjej från Nicaragua faktiskt. Så det va lite kul. Vi snackade en hel del om Centralamerika och om resor och om livet och jag sov som en liten gris även den natten.

När jag vaknade nästa dag så regnade det igen. Så klart. Jahapp. På med skinnjackan, skinnbyxorna och regnoverallen – dags att börja svettas. Ja för det va alltid så. Man blev så jäääääkla varm i dom där kläderna så när jag väl satt på hojen så va jag dyblöt i svett. Oskönt så det räcker och blir över.

Nästa stopp va Torreblanca. Jajjemen så va det. Kruxet va bara det att när jag hade kommit fram till Torreblanca där jag skulle möta upp mina värdar så hade jag så jäkla svårt att få Google att hitta gatan som jag ville till. Efter en stund visade det sig att det finns två Torreblanca i Spanien. Och självfallet va jag vid fel Torreblanca. Och jag va inte lite fel heller. Dessa Torreblancas låg 76 mil ifrån varandra. Så det va inte bara att hoppa på hojen och fortsätta till nästa liksom. Jag va vid den som ligger ett gäng mil norr om Valencia men mina värdar satt 76 mil söderut vid Malaga ungefär. Jahapp så kan det gå.

Tur i oturen va att jag hade haft kontakt med ett svenskt par som bor i Alcossebre som hette Marie och Stefan. Dom hade sett mitt inlägg i en motorcykelgrupp på Facebook och sagt att jag va välkommen om jag hade vägarna förbi. Och även om jag va 76 mil fel så visade det sig Alcossebre bara låg 11 kilometer ifrån den Torreblanca där jag befann mig. Vilken jäkla röta! Jag skrev till Marie och Stefan och dom sa att jag va varmt välkommen till dom.

Marie och Stefan va supersköna människor och vi klickade direkt. Jag tror jag va där en vecka tio dagar eller liknande och här va faktiskt vädret avsevärt mycket bättre. Det va t-shirt- och shortsväder och det va riktigt härligt att äntligen få värma upp sig lite igen. Stefan va så jäkla gullig också. Varje morgon kom han upp med en kaffekopp och en liten minitermos med varmt kaffe i. Det va så jäkla gulligt att jag inte hade hjärta att säga att jag knappt dricker kaffe. Jag drack en kopp om dagen den veckan i alla fall. Och det är ju inte så farligt. Speciellt inte om den tillagas med så mycket kärlek som Stefan gjorde det.

Men mitt i allt detta så hörde min kompis Oskar från Sverige av sig och berättade att Sverige skulle spela landskamp i fotboll mot Spanien i Sevilla. Han undrade om inte jag skulle hänga med. Men herre jesus jag va ju runt 80 mil bort på fel sida av landet och hade ingen lust att stressa igenom hela balunsen bara sådär. Jag hade ju en plan som jag ville följa. Men samtidigt hade jag aldrig vart på en fotbollslandskamp och hur fett skulle det inte va att se Sverige spela mot Spanien i Spanien? Självklart skulle vi åka och se matchen! Jag kirrade en inrikesbiljett och tog motorcykeln till ett garage i Valencia. Sen flög jag till Malaga för typ 100 kronor och där mötte jag upp Oscar som hade hyrt en bil. Sen tog vi oss till Sevilla och såg Sverige och Zlatan förlora mot Spanien med typ 2-0 eller liknande. Ja det va lite surt men det va fortfarande en jäkla cool upplevelse. Sen flög jag tillbaka till Valencia och några dagar senare fortsatte jag min resa och vinkade hejdå till fina Marie och Stefan i Alcossebre.

Bara en mil söder om Alcossebre tändes oljelampan på motorcykeln. ”Jävlar” tänkte jag, jag har ju 31 mil kvar idag. Nu är det kokta fläsket stekt. Jag körde in till kanten och stängde av hojen. Väntade en liten stund. Startade hojen igen. Ingen lampa som lös. Pjuuh. Fortsatte köra och lampan förblev släckt.

Nästa anhalt va La Marina söder om Alicante. Där skulle jag slagga en natt hos Marie och Stefans kompis och cykelnörd Molle och hans kompis som driver ett, ja vad ska man säga, ett cyklisthotell kan man väl kalla det. Cyklister åker ner dit för att träna och för att förlänga säsongen helt enkelt. Molle och hans kompis va jättetrevliga och dom körde själva lite motorcykel så vi hade mycket att prata om. Dom visade mig stället som då va under uppbyggnad. Det är alltid häftigt att träffa svenskar som gör verklighet av sina drömmar utomlands tycker jag. Inspirerande.

Dagen efter satte jag kurs mot Puerto de Mazarrón. Där skulle jag få slagga i min vanlifekompis Olofs husbil. Kul och annorlunda. Det hade ju gått några veckor sen jag sov i min egen husbil. Men tyvärr blev det så att han och hans tjej drog ut med husbilen och jag fick ta lägenheten istället. Jag va tacksam hur eller hur. Jag och Olof möttes upp på IKEA 14 mil norr om Puerto de Mazarrón i Alicante för att jag skulle få nycklarna till lägenheten. Vi tog en liten fika och jag käkade några kokta korvar med bröd. Sen köpte jag en liten flaska motorolja för att vara på säkra sidan ifall oljelampan skulle tändas igen och gav mig av mot lägenheten i Puerto de Mazarrón.

Lägenheten va jättemysig. Staden i sig va lite sömnig men vädret va ganska bra. Soligt och relativt varmt. Det va däremot svårt att hitta en restaurang som serverade mat och matbutikerna lyste också med sin frånvaro. Men det är klart jag va ju där någon gång i november så det kryllar väl inte av restaurangsugna turister i byarna då direkt. Berodde säkert på det. Hur eller hur så fick jag till slut en schnitzel och lite pommes sen tog jag en lång och härlig promenad utmed strandpromenaden i Puerto de Mazzarón.

Jag stannade i Puerto de Mazarrón två nätter har jag för mig. Sen åkte jag vidare. Nästa anhalt låg 42 mil söderut i Fuengirola. Där skulle jag bo en vecka hos en gammal vän som jag faktiskt har nämnt tidigare i podden och som jag bodde med som 19-åring i Marbella. Philip heter han. Philip och hans Brasilianska tjej och deras lilla son bodde i en lägenhet ganska centralt i Fuengirola och Philip jobbade med sin dator på ett co-office space. Det va perfekt. Vi jobbade ihop på dagarna och catchade upp på kvällarna i Fuengirola. Det va sjukt kul att hänga med Philip och träffa hans lilla familj för första gången. Vi lärde ju känna varandra när vi va grabbar i våra bästa år och delade några av våra absolut första och kanske största äventyr ihop när vi som 19-åringar bodde tillsammans i Spanien.

När jag ändå va i krokarna så passade jag faktiskt på att ta en sväng till Marbella för att se hur det ser ut idag och minnas tillbaka lite. Det va ju typ 15 år sen jag va där och jag hade inte vart tillbaka sen jag bodde där. Det mesta va sig likt tyckte jag. Jag kollade in skolan Enforex som vi pluggade spanska på. Jag gick förbi lägenheten på Ricardo Soriano 34 och jag strosade runt lite nere vid stranden. Sen tog jag motorcykeln till Puerto Banus där vi jobbade på nätterna back in the days. Det kändes som att jag hade kastats tillbaka i tiden när jag gick runt där på bargatan. Så mycket minnen. Alla fulla engelsmän, alla prostituerade kvinnor, alla trasiga själar som begravde sina sorger i alkohol och aldrig lyckades lämna stället, knarklangaren på hörnet, dom fina restaurangerna, haken där man köpte kebab, stället där man efterfestade. Otroligt. Och som om det inte va otroligt nog.

Plötsligt såg jag en liten man komma gående på bargatan mot mig. Jag kände igen honom direkt. Latigo. Ja han kallades så. Det betyder piska på spanska. Han va min chef på klubben där jag jobbade. Jag utbrast på en gång ”hola señor Latigo, tanto tiempo!”. Han tittade på mig med stora ögon och försökte placera mig. Men den lilla pojkspolingen va ingen pojkspoling längre. Det va nog svårt att placera mig. Jag berättade vem jag va och att jag hade jobbat för honom. Och när jag nämnde att jag va från Sverige så kom han ihåg att jag hade jobbat ihop med mexikanen. Det stämmer. Det va mexikanen Oscar som på riktigt lärde mig spanska på nätterna som vi jobbade ihop. Jag hade vid något tillfälle gnällt på att ingen jävel snackar spanska i Marbella och Puerto Banus och att jag aldrig skulle lära mig spanska om jag inte fick öva. Nåväl sa han, från och med idag snackar vi bara spanska. Och på en femöring vände han från att snacka perfekt engelska med mig till att enbart prata på spanska med mig. Och det har jag honom att tacka för idag. För det va då spanskan verkligen satte sig!

Ja jesus så nostalgisk jag blev av att promenera runt där. Men samtidigt otroligt tacksam att jag inte blev kvar mer än ett år i Marbella och Puerto Banus. Det slutade sällan väl för dom som fastnade där. Jag upplevde aldrig att det fanns något genuint på dessa ställen. Det va bara ”plastic fantastic”. Ingen själ liksom. Bara fest och lyxbutiker. Nåväl. Det va i alla fall häftigt att få minnas tillbaka lite och drömma sig tillbaka till dom sena nätterna med flyers till klubben i ena handen och en stark redbull vodka i andra näven. Så annorlunda livet va…

Du minns att det körde ihop sig när jag skulle till Torreblanca va? Att det fanns två Torreblanca i Spanien. Well, vid det här tillfället va jag faktiskt bara en mil bort från den Torreblanca där jag skulle ha vart för två veckor sedan. Jag ringde Majsan och hennes man som hade vart så gulliga att bjuda in mig till att bo hos dem och jag sov över där en natt bara för att och vi åt middag tillsammans och även Philip gjorde oss sällskap. Majsan och hennes man va väl kanske i 70-års åldern och Majsan hade jobbat som lärare hela livet och hade mängder med knasiga historier att berätta. Det va hur trevligt som helst.

Efter en kanonhärlig vecka hos Philip och hans lilla familj i Fuengirola så va det dags att sätta sig på hojen igen. Nu började resan dra ihop sig mot sitt slut och nästa anhalt va runt 20 mil bort, nämligen Cadiz. Det va inte därifrån jag skulle ta färjan men jag hade länge velat se Cadiz och tyvärr hittade jag ingen couchsurfer där utan det fick bli att ta in på Airbnb hos en trevlig äldre spansk herre som hette José. Han bodde i San Fernando som ligger ett stenkast från Cadiz och rummet va litet och spartanskt men man behöver ju inte så mycket när man är på rull. Det va dock djävulskt kallt i lägenheten och José sprang runt i jacka och termobyxor på sig inomhus. Förmodligen för att spara på uppvärmningskostnaden. Jag kom fram till Cadiz på min födelsedag faktiskt så på kvällen gick jag ut och käkade lite go mat i den gamla delen av staden med en digital nomad som jag hade lärt känna på stranden tidigare på dagen.

På kvällen när jag skulle köra hem till José igen så hade jag fått en parkeringsbot på motorcykeln. Just en snygg avslutning på sin födelsedag. Ush så bitter jag va på den. Men José lärde mig att man får 50% rabatt på boten om man betalar den inom typ 20 dagar men av någon anledning blev det aldrig att jag betalade parkeringsboten och än så länge är det ingen som har hört av sig och krävt mig på stålar heller. Ibland har man tur. Ta i trä!

Några dagar senare va det dags att röra på fläsket igen. Även denna gång blev det en 20-milatripp och den här gången gick motorcykeln till Huelva. Där skulle jag slagga hos en bekants bekant en natt innan jag skulle ta färjan till Gran Canaria vid 14-tiden dagen efter. Det va ett gissel att hitta fram och jag irrade fram och tillbaka med motorcykeln i mörkret i en halvtimme fyrtio minuter ute på en åker innan jag tillslut hittade en liten gård som jag misstänkte tillhörde kvinnan där jag skulle få knoppa. Gården omgärdades av ett högt staket typ sånt som man har runt fotbollsplaner och det satt en enda liten lampa på huset där inne. Detta va nog enda gången som jag tänkte att nu jäklar blir man väl rånad. Det kände som att jag va i ett ganska shady område. När jag skickade ett meddelande till kvinnan och sa att jag va framme så svarade hon att det bara va att lossa på kättingen till grinden och köra in men att jag skulle akta mig för hundarna och stänga grinden efter mig. Jaha ja men perfekt. Blir jag inte rånad så blir jag definitivt uppäten av hundarna. Jag kan erkänna att jag va lite nervig när jag drog igen grinden igen bakom motorcykeln. Nu va resten upp till ödet. Här va jag nu med min motorcykel och det mesta jag ägde på en gård i mörkret mitt i ingenstans hos människor som jag inte känner i ett område som kändes minst sagt shady.

När jag rullade in med motorcykeln mot huset så kom det två enorma hundar springandes mot mig. Jag va redo att varva motorn och tuta för att skrämma dem om dom försökte bita mig men som tur va såg dom inte så fientliga ut. Men dom va inte så välkomnande heller. Nej dom skällde och tittade lite konstigt på mig och höll behörigt avstånd. Till min förtjusning så klart. Men så fort jag stängt av hojen och klivit av den så kom dom fram och nosade intensivt på mig och motorcykeln och jag gjorde mitt bästa för att vi skulle bli bästa vänner så snabbt som möjligt. Jag plockade av det viktigaste från hojen och promenerade fram mot huset som jag nu såg va ett jäkla ruckel egentligen. Det va saker precis överallt. Högt och lågt. Plötsligt dök det upp fler djur. Kycklingar, getter och katter och gud vet allt. Ja nog va det en gård alltid. Jag knackade på dörren och plötsligt öppnades den av en lång man som saknade ett par tänder i truten. Jag ryggade tillbaka lite av förvåning för jag hade förväntat mig att en liten kvinna skulle öppna dörren. Skulle jag bli rånad trots allt? Men mannen hade väldigt vänliga ögon och han välkomnade mig in och sa att kvinnan va i duschen. När jag kom in i rummet så insåg jag att det fanns ännu fler människor i huset. Det va jag inte beredd på. Förutom kvinnan i duschen och mannen som öppnade dörren så satt där även en tysk tjej. Det visade sig att mannen och tjejen va där och jobbade på gården mot mat och husrum. Woofing eller Workaway som man kallar det.

Huset doftade starkt av jazztobak och allt va otroligt smutsigt. Fan hade jag kommit till en knarkarkvart eller? Efter alla år utomlands så har jag blivit ganska liberal när det kommer till lättare droger som maria men just kombinationen av det extremt (ja jag måste nog säga extremt) smutsiga huset och den söta doften gjorde att jag blev lite illa till mods först. Pysslar dom med tyngre droger här också kanske? Snubben såg ju inte jättepigg ut. Är dessa människor stabila? Mannen bjöd i alla fall på en öl och jag slog mig ner i soffan bredvid den tyska tjejen och ganska snart därefter kom ägaren av gården ut ur duschen och gjorde oss sällskap. 

Mina farhågor skulle som tur va inte besannas. Dom va bara några glada hippies som gillade att odla grönsaker och röka gräs ihop på kvällarna och som obviously inte tycker att det är så noga det där med renlighet och hygien. Vi hade i all fall en trevlig kväll och satt och pratade om livet och normer och allt mellan himmel och jord. Vi höll med varandra om mycket men det som skiljde oss åt va att dom hyste så mycket agg mot människor som inte lever som dom. Om människorna som inte har ”vaknat än” som dom uttryckte sig. Jag hyser inte agg mot människor som inte tänker eller lever som jag. Tvärt om, det intresserar mig. Jag kan bli så nyfiken på varför. För det finns ju nästan alltid en anledning till varför vi tycker som vi tycker eller gör som vi gör. Men som sagt, stämningen va god och samtalen va fina och jag sov som en liten gris även den natten. Detta trots att jag kände mig som ett litet barn på julafton som äntligen skulle få ta färjan till Gran Canaria. Wow!

Jag vaknade dock blöt av svett dagen efter. Det va varmt här nere i södra Spanien trots att det va i början på december. Det kan i och för sig ha vart hundarna som låg i sängen som bidrog till min något förhöjda kroppstemperatur. Jag hoppade försiktigt mellan alla prylar, djur och smuts för att ta mig till toaletten och jag fick en handduk så jag kunde ta en dusch. Jag kände mig ärligt talat lite smutsigare efter duschen än vad jag gjorde innan men vafalls. Jag skulle ju tillbringa 36 timmar på en båt utan dusch så det va ju bättre än ingenting.

Jag hade inte bokat någon hytt på färjan för jag tyckte att det är va orimligt dyrt. Jag minns inte exakt vad dom ville ha nu men jag har för mig att priset för biljetten från Huelva till Gran Canaria skulle gå på runt 10.000 kronor med hytt och runt 3.000 för bara mig och motorcykeln. Vilket jag tycker är dyrt så det räcker. Tre lax för en liten motorcykel och en överdimensionerad flygstol, jo jag tackar ja. Men faktum är att flygstolen va riktigt bra. Den gick att luta ganska rejält bakåt och personalen delade ut filtar som man kunde dra över sig när det va dags att slagga. Jag tog en stol som va längst fram i ett hörn och på så vis fick jag ett litet hörn för mig själv där det inte sprang så mycket folk. Jag åkte med företaget Fred Olsen och jag tyckte dom skötte det mesta ganska smidigt och det va relativt bra skyltat i hamnen så jag slapp virra bort mig.

Väl på båten sen så spänner personal fast motorcykeln så att den står stabilt. De serverade även överprisad mat men den såg inte ut att vara mycket för världen. Tur va väl att jag hade åkt till en matbutik och handlat på mig rejält med gosaker innan jag åkte till hamnen. Det blev fryst lax, en del choklad, juice, nötter, frukt, lite mackor och en massa annat gott.

Själva båtresan är ett jäkla sömnpiller och jag poppade en åksjuketablett var 8e timme för att inte bli dålig. Det blev en hel del film och podcasts på telefonen som jag hade laddat hem innan. För internet på båtarna va bedrövligt. Dom sa att man kunde köpa till ett bättre wifi men jag vet inte hur bra det är. Tipset här är nog att ladda hem allt man kan INNAN man går ombord. Så att man har så att man klarar sig ett och ett halvt dygn. Jag ska inte fastna för mycket i hur själva båtresan va utan är du intresserad av att höra mer om det så finns det ett avsnitt här i podden som heter ”Kan man ta husbil eller bil till Gran Canaria” som man kan lyssna på och det är avsnitt #3.

Om det va åksjuketabletterna som gjorde det, om havet har vart lugnt varje gång jag har åkt över eller om färjan är ovanligt stabil ska jag låta vara osagt men jag har aldrig mått illa eller blivit sjösjuk på färjan mellan fastlandet och Kanarieöarna. Förmodligen är det ju åksjuketabletterna som funkar bra för jag blir ju banne mig åksjuk om jag sitter bak i en bil på slingriga vägar till och med. Så ja ett hett tips är ju att knapra lite såna piller om du har den läggningen. Man blir ju lite trött av dom och det hjälper ju när det är dags att sova halvliggandes / halvsittandes. Nåväl jag sov faktiskt ganska bra måste jag erkänna.

Färjan la till i hamnen i Las Palmas tidigt på morgonen ca 36 timmar senare. Genom fönstren på färjan kunde jag se hur solen lyste och fåglarna kvittrade där ute. Det kändes helt fantastiskt att äntligen komma i mål! Att ha kört snudd på 370 mil ensam genom Europa och äntligen vara framme på ön som jag aldrig någonsin hade vart på och som jag visste extremt lite om förutom att vädret ska vara helt fantastiskt på vintern. Och om det va fantastiskt! Jag gick ner till garaget på färjan en stund innan dom öppnade bogvisiret och preppade motorcykeln med mina väskor och gpsen. Klockan 09.30 öppnades bogvisiret och jag startade igång hojen som mullrade gött mellan plåtväggarna i färjans garage. En man iklädd varselväst pekade på mig och vinkade åt mig att det va grönt att köra ut. Jag va först ut av alla fordon och när däcken nuddade Gran Canarisk mark så höll jag in kopplingen och gasade till några gånger av ren lycka och för att fira att jag hade kommit fram och att det hade gått så bra.

En roddare på färjan garvade till när han såg mig rulla ut på motorcykeln och varva motorcykeln i den gran canariska morgonsolen. Helvete va livet va härligt just då. Det va lite samma känsla om när man tar studenten. Ni vet när man kämpat med något så länge och äntligen går man i mål. Inte för att resan va jobbig och att jag va glad att den va över. Men det va ändå en superskön känsla och ett lugn som infann sig när jag rullade av den där färjan. Men någon som inte garvade när jag varvade motorcykeln av glädje i morgonsolen va polisen som stod runt hörnet och höll koll på de nyanlända turisterna. Jag hade helt missat dom. Men jag borde ju ha förstått bättre att en hamn ju måste krylla av poliser. Särskilt när det kommer en hel båt med tusentals turister. Först blev jag lite nojig över att dom skulle gnälla på min glädjevarvning men sen slog det mig…att tänk om den där röklukten från jazztobaken från dagen innan hade satt sig i mina kläder och att deras hund skulle ge utslag på droger. Det kunde ju bli en lång förmiddag i så fall.

Polisen vinkade in mig direkt och bad mig att stanna vid deras bil och stänga av motorcykeln. Sagt och gjort. Jag svängde in där dom stod, stängde av motorcykeln och tog av mig hjälmen. ”Buenos dias” sa polisen. Jag svarade på spanska och dom blev lite förvånade över att jag pratade spanska och frågade vart jag hade lärt mig. Jag förklarade att jag lärde mig när jag jobbade med gatubarn i Nicaragua. Vi småpratade lite om ditten och datten medans hans kollega tog ett varv runt motorcykeln. Sen bad dom mig öppna topboxen på motorcykeln. ”Javisst kan jag göra det” sa jag och öppnade boxen. Däri låg ett gäng vakuumpåsar med kläder. Polisen lyfte på några påsar och konstaterade snart att det inte fanns nå mer spännande än så där. Sen från ingenstans frågade polisen mig om jag tycker om att röka. Jag blev ganska ställd av frågan och bad honom upprepa frågan. Jo, mycket riktigt. Han frågade om jag tyckte om att röka. Jag som aldrig vart rökare svarade nej på frågan och polisen nickade och gjorde en min med munnen och sen önskade han mig en fortsatt trevlig resa. Inget mer med det.

Åh va skönt att det inte började strula med polisen det första som hände. Jag startade motorcykeln så tyst jag bara kunde. Ja det kan ju eventuellt ha vart så att det satt ett avgasrör på motorcykeln som eventuellt låter lite mer än original. Jag säger inte att det va så men så va det. Sen la jag i ettans växel och smög så tyst jag bara kunde därifrån med svansen mellan bena. När jag kom ut från hamnen så stannade jag till och satte jag gpsen på Meloneras Maspalomas. Det va nämligen så att jag hade en visning av en bungalow vid klockan 11 så nu va det bara att gasa på söderut. Jag tog den stora motorvägen GC1 och det va en helt fantastisk känsla att för första gången se Gran Canaria och köra hoj i sommarvärme igen. Alla nya ortsnamn, palmerna, alla nya företagsnamn som svischar förbi en, havet till vänster och bergen till höger, wow alltså!

Jag svängde av lite för tidigt för när jag såg skyltar mot Playa del Ingles så blev jag så satans nyfiken att jag bara va tvungen att köra igenom där på väg till Meloneras. Man hade ju hört det där namnet en miljon gånger men jag hade egentligen ingen aning om hur det såg ut. Ska jag vara ärlig så blev jag nog lite förvånad. Det va kanske inte lika imponerande som jag hade hört talas om. Men å andra sidan hade jag ju inte kommit ner till stranden än.

Mäklarna va så klart sena så det blev lite längre väntan än tänkt och jag höll bokstavligt talat på att smälta bort i värmen. Bungalowen va i alla fall helt amazing. Den va ta mig tusan bättre än vad jag hade sett på bild. Jag slog till direkt och skrev på ett kontrakt. Så en timme efter att jag hade landat på ön hade jag alltså hyrt ett helt amazing hem med pool 10 meter utanför. Jag ringde en vän på video som jag skulle dela bungalowen med och han blev helt lyrisk när han såg den. Det va bra standard. Inget fancy men inga knasiga starka färger, operationsbordsbelysning eller slitna möbler. Vi hade ett litet happy moment där tillsammans och jag kan ju lugnt säga att jag va hög på livet just då. Visst är det en fantastisk känsla!? Min vän skulle komma och gå lite då och då va tanken. En vecka här en vecka där och vi skulle dela på hyran. Det passade perfekt för det va bara ett sovrum på övervåningen och en bäddsoffa på undervåningen så vi tänkte att vi kan turas om att sova på bäddsoffan dom gångerna han är där. Tio minuter senare så har grabben bokat en biljett till Gran Canaria och 3 dagar senare dök han upp i egen hög person. Sen åkte han inte hem på 6 månader. Haha ja så kan det gå. Till hans frus stora förtret så klart. Det är väl det som händer när folk kommer till Gran Canaria på vintern. Det är svårt att slita sig. Jag har all förståelse för det. Annars hade jag ju inte fortsatt att komma hit på vintrarna. Ja så kan det gå …

Men hur va det nu med vägpiraterna?

Nej som du säkert redan förstått så såg jag inte röken av dom där vägpiraterna som alla pratar om. Men jag tycker alltid att det är likadant. Folk gillar att berätta en läskig historia och sen sprider den sig och sätter onödigt mycket skräck i människor. Det är lite samma sak med Nicaragua. Många av mina vänner och bekanta hade hört läskiga historier från Centralamerika och va jättenojiga att jag skulle dit. Ja det är klart det händer skit där också men faktum är att enda stället jag har blivit rånad på i mitt liv är i min egen hemstad Köping. Så enligt min egna högst ovetenskapliga undersökning så är det alltså farligare att stanna hemma än att ge sig ut och resa. Och finns det något farligare än att inte leva livet medans vi är i livet? Nej jag tänkte väl det. Där har vi det enda svaret som behövs egentligen.

Hur va vägarna då?

Jo men generellt sett måste jag säga att vägarna igenom Europa är kanon. Det va väldigt sällan som jag irriterade mig på dåligt underlag. Varken på dom stora betalvägarna eller på småvägarna genom byarna. Det är bara tuta och köra.

Finns det mycket att se på väg ner till Kanarieöarna?

Det är en sån svår fråga att svara på för det är ju lite subjektivt det där vad man gillar att se och om man tar sig tiden att titta på saker. Men ja jag skulle absolut säga att det finns mycket att se när man kör söderut från Sverige mot Kanarieöarna. Det skadar dock inte att göra lite research innan för att se till att man hamnar på fina ställen eller vid sevärdheter för annars är det lätt att man brassar förbi dem av bara farten. Kör man betalvägar så ser man ingenting. Då blir det bara betongsuggor i princip och det går liksom inte att svänga av vart som helst heller och det kan vara ganska många mil mellan avfarterna faktiskt.

Hur funkar det med språket?

Jag skulle säga att engelskan funkar bra i Tyskland och Belgien meeeeen i Frankrike så är dom generellt sett fortfarande ganska dåliga på engelska. Tråkigt för man kommer liksom ingenstans med folk. Man kan knappt fråga vad klockan är utan att det blir problem. Spanien är ju snudd på lika dåligt när det kommer till engelska tycker jag. Kanske lite bättre än fransmännen ändå. Men ja egentligen jag ska kanske inte uttala mig för mycket här för jag pratar ju alltid spanska i Spanien så jag har inte jättestor erfarenhet av att prata engelska i Spanien.

Fick du nå problem med motorcykeln på vägen ner?

Nej inte direkt. Inte förutom oljelampan som började lysa vid ett tillfälle då. Så faktum är att hojen höll otroligt bra måste jag säga. Jag är själv lite imponerad och kanske lite förvånad att det inte blev mer strul än så. Jag va helt säker på att jag åtminstone skulle åka på en punktering eller två men icke. Jag hade ju med mig ett litet kitt för att laga punktering och en liten minikompressor för att kunna fylla luft igen OM det skulle hända. Men jag behövde som sagt aldrig använda grejerna själv men jag hjälpte ett par ute i bushen en gång som hade fått punktering på sin bil. Jäklar va glada dom blev.

Vad lärde du dig av att köra nästan 400 mil från Sverige till Kanarieöarna?

Ja jag lärde mig jättemycket på den här resan och jag tänkte att jag ska dela med mig av 10 av dom insikterna och lärdomarna nu.

1. Att betalvägar enbart är bra om man har brådis. Inte om man vill upptäcka ett land och faktiskt se annat än betong och asfalt.

1. Att det är precis lagom att köra runt 30 mil om dagen om man kör småvägar. Där tycker jag att man får en perfekt balans av att avverka mil, körglädje och rövont.

1. Att telefonen duger ganska gott som GPS men att det kan va skönt att ha en dedikerad gps så att man kan använda telefonen för foto och samtal osv samtidigt.

1. Att japanska motorcyklar är av fantastisk kvalitet och man behöver inte vara så nojig att grejerna ska gå sönder på vägen om man inspekterar sin hoj noga innan avresan.

1. Att det inte bor nå människor i Frankrike förutom i storstäderna. Ja men prova åka igenom 45 franska byar själv så får du ju se hur många människor du kommer att se. Jag bjuder på en bärs om du kör ner hit via de franska småbyarna och ser mer än 10 levande människor på vägen hit. Sorligt men sant. Så med det sagt måste jag nästan säga att jag inte är superimponerad av Frankrike än så länge. Trots en amazing upplevelse i Dijon då. Har du nå tips på vart man ska köra i Frankrike för att undvika zombie-byarna så får du gärna hojta till på putte(snabela)grancanariapodden.se

1. Att man kan bli vansinnig på rondellerna som kommer stup i ett på vissa sträckor när man kör vägarna som går jämte betalvägarna. Det är på riktigt en rondell per kilometer och man hinner som knappt upp i fart och högsta växeln innan det är dags för en rondell igen. Hamnar du på en sån väg så kolla om du kan byta väg för det är otroligt tråkig körning och det drar en hel del bensin att bromsa in och gasa på stup i ett. Jag hamnade på en sån väg vid två tillfällen och andra gången blev jag sur och svängde upp på betalvägen så fort jag kunde. Det va liksom bättre.

1. Att det är sjukt gött att ha ett intercomsystem i hjälmen när man kör sådär långt eftersom man kan snacka i telefon eller lyssna på musik när man kör och det hjälper en hel del. Inte för att jag inte kan sitta tyst med mig själv, det kan jag, men det muntrar upp lite emellanåt. Vid något tillfälle ringde jag en kompis via video och lät honom se allt som jag såg framför mig. Jag minns att jag va vid ett helt sjukt vackert område precis på gränsen mellan Spanien och Frankrike just då så det va lite fint att få dela just det ögonblicket även om han inte va där fysiskt. Självklart uppskattade han det inte lika mycket som mig men ändå.

1. Att det förmodligen hade vart mycket roligare att göra en sån här resa med en eller flera vänner. Men vad gör man när ens vänner inte har mc-kort? Hittar nya vänner. Ja helt rätt. Det kanske är dags att kasta ut det gamla och ta in det nya? Eller? Ja det kanske är några som sitter lite löst just nu. You better watch out – alternativt fixa det där jäkla mc-kortet så vi kan göra massa häftiga motorcykelresor ihop!

1. Att människor är fantastiska. Faith in humanity restored. Ja men ni förstår ju efter den här berättelsen varför. Hertigen i Dijon, Marie och Stefan i Alcossebre, Olof i Puerto de Mazzarón, Philip i Fuengiriola osv osv osv. Vilka fina människor som bjuder in en till sitt hem bara sådär. Otroligt värmande för hjärtat.

1. Att det är förbannat roligt att resa på motorcykel och att jag borde göra det mycket mycket mer framöver. Så behöver du en go och gla reskompis på ditt nästa mc-äventyr – hör av dig!

Jaha mina vänner. Så kan det gå om man vill och har möjligheten. Sitter du just nu på ett jobb och önskar att du skulle kunna jobba på distans? Gör som jag och ställ frågan till din chef! Man kan inte få mer än ett nej men din chef kommer högst sannolikt aldrig att fråga dig. Livet blir vad man gör det till. Ibland måste man skapa sina egna möjligheter. Inget kommer serverat. Livet är långt men kort – passa på att göra det bästa möjliga av det. Det farligaste vi kan göra i det här livet är att inte leva. Så lev för bövelen. Att överleva är inte att leva. Lev i din fulla prakt!

Hade jag vart ekonomiskt oberoende så hade jag nog suttit på en motorcykel runt den här planeten mest hela tiden. Jag får som inte nog av att lära känna andra kulturer och andra människor. Jag känner mig så vansinnigt levande när jag hamnar på ett ställe där jag inte vet någonting om någonting och hjärnan går på högvarv för att försöka få ihop pusselbitarna.

Att jag kommer att göra många fler motorcykelresor i mitt liv är det inget snack om. Jag har redan nu några spännande äventyr på hoj som jag skulle vilja göra. Allra helst med lite likasinnade då. Så, som sagt, hör gärna av dig om du ska ut och snurra i världen och behöver en reskompis.

Att resa genom Europa på motorcykel är något jag varmt kan rekommendera. Och det finns så jäkla många olika sätt att göra det på. Någon gång framöver ska jag berätta om när jag gjorde samma resa fast på ett helt annat sätt och en helt annan rutt. Men det kommer lite längre fram.

Är du nyfiken på att höra mer om Gran Canaria och det senaste nytt från Gran Canaria så glöm för bövelen inte att följa Gran Canaria Podden i din podcastspelare. Då får du upp en liten trevlig notis i din telefon när nästa avsnitt släpps och det är ju smidigt så det förslår.

Hörrni! Ta hand om er där ute och bjud gärna in en resande till era hem. Det kommer att värma både ert och den resandes hjärtan och ni kommer att ha en vän för livet efter det.Tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Gran Canaria Podden!

Ok amigos, que tengan un buen dia.

Hasta luego.

Ciao!