För att lyssna på detta avsnitt på Spotify:
För att lyssna på detta avsnitt direkt i din webbläsare:
För att lyssna på detta avsnitt i Apple Music:
Hola señoras y señores och varmt välkomna ska ni vara till ett rykande färskt avsnitt av Skandinaviens varmaste podcast Gran Canaria Podden. Oavsett om du sitter och kikar på husbilar på Blocket eller Finn.no, eller om du sitter och myser i en van i Spanien eller Portugal – varmt välkommen hit!
Jag som med en stor portion passion håller låda här i podden om Kanarieöarnas bästa ö heter som vanligt Patrik ”Putte” Appelquist. Och på tal om husbilar och vanlife. Idag tänkte jag att jag skulle berätta hur de va att köra en gammal husbil från 1970 hela vägen från Köping i Sverige ner till Maspalomas på Gran Canaria. Det börjar ju bli några veckor sedan som vi kom fram och det är väl lite först nu som jag känner att jag verkligen har kosmmit fram och landat och har fått lite perspektiv på resan och äventyret. Det här blev min 4e resa mellan Sverige och Gran Canaria genom Europa. Jag har gjort den två gånger på motorcykel och en gång i en minivan med taktält. Och är du nyfiken på att höra om min första resa ner från Sverige till Gran Canaria på motorcykel så kan jag rekommendera att du lyssnar på avsnitt #67 av Gran Canaria Podden. Den gången använde jag mig av Couchsurfing och Facebookgrupper för att hitta sovplatser i princip hela vägen ner. Det blev en resa som jag sent ska glömma kan jag säga!
Många av er följde ju husbilsresan ner mer eller mindre live på Facebook och jag måste säga det att det va fantastiskt roligt att känna er närvaro under hela resan även om vi va hundratals mil ifrån varandra och blev fler för varje dag som gick. Så tusen tack alla ni som kommenterade och peppade på Facebook- det va guld värt. Speciellt under de få men vansinnigt mörka dagarna vi hade under en period på resan. Ni som vet ni vet och ni som inte vet ni kommer att få höra precis vad det handlade om lite senare i det här poddavsnittet.
Och tack alla ni som har kommenterat på Facebook och mailat in frågor till putte(snabela)grancanariapodden.se. Jag ska göra mitt bästa att besvara så många av era frågor som jag bara kan i det här poddavsnittet. Jag förstår att många av er lyssnare gillar husbilsliv och allt som kommer med det hela och det är kul att se. Jag har ju själv vart en inbiten husbilsägare på mer eller mindre heltid sen jag byggde klart min första husbil eller ”van” den 9e maj år 2020. Och jag kan bara säga att jag älskar det. Det är ganska fascinerande hur fort man kan vänja sig vid att bo på 8 kvadratmeter och ha lite mindre bekvämligheter. Hur lite man faktiskt behöver här i livet och hur jäkla lyxigt det egentligen är att ständigt ha varmvatten tillgängligt i kranarna, 22 grader värme inomhus året runt och en toalett som likt magi trollar bort allt man matar den med. På tal om det så blev faktiskt min hemstad Köping utnämnd 2017 till den stad i Sverige som hade högst nivåer av kokain och amfetamin i sitt avloppsvatten. Den du. Charmigt värre. Och då har staden bara runt 30.000 invånare dessutom. Jag vet inte om det är bättre eller sämre än när Köping blev utsedd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou 1984 men nu förstår du kanske varför jag flyttade därifrån så fort jag bara kunde när jag hade fyllt 18. Till Marbella i Spanien faktiskt. Ajjemen så blev det. Jag gjorde faktiskt en låt för inte så längesen som heter ”Sveriges tråkigaste stad (Köping)” som går att lyssna på på Spotify och Apple Music. Den är blev lite mysig faktiskt, om jag får säga det själv.
Men men, vi är inte här för att snacka om dekadenta svenska småstäder, spanska plastic fantastic städer eller mysmusik. Nej idag tänkte jag berätta hur det va att köra den här gamla husbilen från 1970 hela vägen från Sverige till Gran Canaria genom Europa för att slutligen ta färja från södra Spanien till Gran Canaria. Och självklart ska jag som sagt svara på alla era frågor som kommit in om hur det är att köra husbil till just Gran Canaria.
Hur va äventyret egentligen? Vilka förberedelser gjordes inför resan? Vilken rutt bestämdes och varför blev det just den? Hur preppades och servades husbilen inför resan? Hur lång tid tar det att köra ner och vad kostar det? Och vad va det som hände dom där otroligt mörka dagarna på resan ner egentligen?
Om detta mina vänner, och mycket mer, ska vi snart, bli varse….
Sammanfattning av resan
En Mercedes Benz 608D från 1970, två barndomsvänner och 350 mil från Köping i Sverige till Gran Canaria. Ja så såg upplägget ut och vi hade planerat att resan skulle ta runt 14 dagar. Och jag säger ”vi” för med mig på resan hade jag nämligen min barndomsvän Daniel. Faktum är det va flera av er lyssnare som hörde av sig och va pepp på att hänga med på äventyret och jag tyckte det va jättekul att ni hörde av er. Men den enda som jag hade kunnat ha med mig på den här typen av lite osäkra resa i en 54 år gammal skorv med tvivelaktig växellåda va nog faktiskt en barndomsvän som Daniel. Det är ju faktiskt otroligt intensivt att resa såhär under ett par veckor och att göra det med någon man inte känner gör det hela än mer intensivt så klart. Så därför va jag tvungen att tacka nej till alla er som hörde av sig. Men jag uppskattar att ni gjorde nå så osvenskt som att bjuda in er själva. Sluta aldrig med det!
Så, jag är tacksam att Daniel hörde av sig superspontant typ en vecka innan jag skulle lämna Sverige och sa att han ville följa med. Jag hade faktiskt öppnat den dörren för honom redan när jag köpte husbilen i våras men då va han inte så pepp av någon anledning. Men fröet i honom måste ha vuxit under sommaren för plötsligt va han jäkligt taggad på husbilsäventyr i Europa. Och det blev jag jätteglad för. Det är sånt här man minns för livet. Det är sånt här man vill dela med människor som står en nära. Jag har rest mycket ensam i mitt liv och flyttat utomlands ensam många gånger men ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag att göra det med människor jag älskar för att dela upplevelsen. Det blir oftast mycket bättre då.
Och såhär i backspegeln måste jag säga att jag är supernöjd med resan. Det gick nästan bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Detta trots att vi faktiskt hade ett haveri på vägen. Vi kom fram relativt hela och relativt rena. Om än ganska trötta och slitna efter många dagars intensiv körning. Det blev, precis som planerat, ingen nöjesresa eller semesterresa direkt. Fokus va på transporten ner. Men jag tycker ändå att vi gjorde mycket av lite och ibland kändes det som att det va tillräckligt med äventyr att leta nya ställen att sova på för natten.
Vi lämnade Köping den 12e september och det va väl nästan i senaste laget måste jag säga. Det hade börjat bli ganska kallt i Sverige, speciellt på nätterna. Och solen va så svag och uppe så få timmar att vi hade lite svårt att få tillbaka tillräckligt med ström för att driva kylskåpet och allt annat vi behövde driva med el. Som tur va hade jag köpt och installerat en dc-dc-laddare som laddade bodelsbatterierna när man körde. Den blev räddningen för vår elproduktion måste jag säga. Hade vi åkt ett par veckor tidigare så hade vi kanske klarat oss på solpanelerna men nu blev det på håret. Särskilt med tanke på att Dannes monsterdator drar lika mycket ström som 25 el-element tillsammans. Det va nästan så vi fick ringa Barsebäck ibland och be dom kicka igång reservreaktorn.
Sen va det här med temperaturen då. Husbilen har ju ett klassiskt vattenburet värmesystem som går på gasol men det hade inte använts på ett tag och det va det sista jag fokuserade på att få igång eftersom jag visste att jag aldrig skulle behöva använda det när jag väl va på plats på Gran Canaria. Så den första veckan på äventyret vaknade jag nästan varje morgon och frös lite men Danne hade det gott för han sov ju i en våningssäng vid taket där all värme samlas. Men sen hade han ju ett riktigt täcke också så det gjorde nog sitt. Jag hade bara ett gäng filtar för jag tänkte att ett täcke skulle bli för varmt när man väl va på plats på Gran Canaria.
Men det blev ju gradvis bättre det där ju längre söderut vi kom. Dock hade vi några riktigt kalla nätter uppe i de franska och spanska bergen också. Mest på grund av att man va så högt över havet och på grund av blåsten förmodligen. Nåväl vi återkommer till det lite senare i avsnittet.
Jag misstänker att alla ni nytillkomna lyssnare INTE har följt vårt äventyr via Gran Canaria Poddens Facebooksida och just nu ligger ju dom inläggen ganska högst upp där för den som är nyfiken på att se foton och sånt från resan men med tiden kommer ju inläggen att försvinna i mängden. Så jag tänker att jag läser uppdateringarna som jag gjorde löpande på resan så får ni en känsla för hur det va att va på rull i husbil genom Europa från Sverige till Gran Canaria. Det blir lite av en resedagbok först. Så tar vi alla frågorna sen. Låter det bra? Bra då kör vi på det.
Och ni som följde med på resan live på Facebook och känner att ni gärna slipper lyssna på mig som nån jäkla papegoja som upprepar sig, ja ni kan med fördel scrolla ner en bit för att gå direkt till frågestunden.
Dåså, håll i solhattar och betongkepsar Ole Nordmann och Sven Svensson så kör vi så det ryker. Eller ja, ryker och ryker. Vi kommer att ha pedalen i botten men vi kommer att pendla mellan 30 och 80 kilometer i timmen på motorvägen ner så det kommer att gå åt rejält med varningsblinkersolja. Det blir ganska lugnt med andra ord. Men det kan blåsa lite när långtradarna kör om oss så håll i hatten för säkerhets skull!
Då kastar vi ankar. Rock´n roll!
Resedagboken
Uppdatering 1 – 12e september
Nu är vi på rull ! Och med vi menar jag mig själv, husbilen Skorven och en av mina bästa vänner Daniel. 300 mil here we go! Om ca 14 dagar är vi framme. Vi kommer köra ca 25 mil om dagen. Den här gamla häcken går inte i mer än 80 och är lite trött i backarna. Första anhalten Örebro! Av lite mindre roliga anledningar. Som du kommer få se snart…
Men jag är superglad att äntligen va på vägarna söderut. Det börjar bli kallt i Sverige. Och jag är jätteglad att Daniel valde att följa med. Kul att så många av er lyssnare hörde av er och ville följa med också! Vi kanske skulle hyra en buss och åka ner tillsammans nästa höst
Det ska ni fint att skapa och dela lite nya minnen med en barndomsvän.
Nu kör vi!
Uppdatering 2 – 13e september
Första stoppet: Örebro. Vi fick feeling klockan 01.00 på natten i köping och valde att ge oss ut på vägarna.
Men vi kom inte längre än till Örebro på grund av ett strulande kompressorkylskåp. Vi sov på butikens parkering på ett industriområde och det va inte mer än 4 grader ute på natten. Förmodligen runt 9 grader i Skorven. Daniel som sover i taksängen (där all värme samlas) sov ganska gott men jag vaknade runt 06 och frös som en liten hund. Jag tände värmeljus och kokade te för att få upp värmen. Lyckligtvis blev det en solig dag så någon timme senare värmdes vi upp av solen.
Lite senare på morgonen tog jag ur den felande kylen och lämnade in den på butiken och köpte ett nytt. Problemet va att kompressorn gick i princip dygnet runt och kylzonerna i frysen och kylen tycktes liksom jobba mot varandra. Detta resulterade så klart i dränerade batterier och en ohållbar matsituation då kylen va +20 och -26 om vartannat.
Det tråkiga i kråksången är ju att jag höjde hela köket typ 5cm och kapade upp ett hål för kylen i köket. Nu har jag ett 30cm stort hål där istället, en mindre kyl samt 4800 kronor mindre på kontot. Det är kul nästan jämt.
Men minus och minus blir plus va? Jag är dock inte jätteimponerad över hur butiken skötte det hela om jag ska vara ärlig. Det enda positiva är att den mindre kylen drar mindre ström. Om nu det ens är ett problem på soliga Gran Canaria. Jag tror inte det, men men. 60 kilometer hann vi köra innan första fadäsen slog till. Mot Småland nu!
Hoppas ni har det bra där ute. Vart ni än befinner er i världen!
/Putte
Uppdatering 3 – 15e september
Efter kylskåpsfadäsen i Örebro så tutade vi vidare till Jönköping där vi sov en natt på biltemas parkering. Kallt som attan här också. 4 grader ute och 9 i bilen. Vaknade 06.00 och frös som en hund igen. Men hade tur med solen även idag. Den lyste in rätt genom framrutan och tinade upp oss rejält frammåt 9-10.
Vi köpte en rattkrycka, glykol till värmesystemet och lite annat smått och gott som kan behövas på resan. Det vore ju bra om jag lyckades få igång systemet fsktiskt. Daniel passade på att klämma en biltemakörv och sommarens sista mjukglass också. Sen drog vi vidare söderut. Nästa anhalt va Ljungby. Där passade vi på att träffa lite vänner och bekanta som vi inte kommer att träffa på ett bra tag. Många fika blev det…
Vi tänkte fylla på gasol men det va stängt så det får vi göra i Trelleborg innan vi tar färjan till travemunde istället. Det ska bli gött att korsa vattnet och komma ner i europa. Då känns det som att resan är igång på riktigt på något vis.
Vi har laddat med poddar och musik och handlat mat och gotte för att döda 9 timmar på färja. Vi är redo!
/Putte
Uppdatering 4 – 16e september
Dags för färja! Det va lite gissel att komma ombord. Uppförsbacken på rampen gick segt på tvåan. Fick slira på kopplingen eftersom den tvivelaktiga växellådans 1a är så svår att få
Utöver det inga problem. Vi lyssnar på poddar, såg en magisk solnedgång i havet, snackar oändligt med skit, äter tunnbrödrullar med potatissallad och räksallad och dricker ipa. 9 timmar ska dödas.
Jag hade tänkt jobba några timmar men syrebristen på båten i kombination med stress som la sig gjorde att jag blev K-O. Det blev rast vila istället. Jag somnade tom halvliggandes i en fåtölj en liten stund. Vi hade så klart inga hytter för vi är inte miljonärer.
När vi kommer av färjan så är planen att åka 20 minuter söderut och slagga för natten. Jag har hittat en parkering på appen Park4Night i en mindre stad som heter Bad schwartau. Där bakom en Aldi finns det en parkering som blir kanon.
Min kära basilika ”Basse” som hängt med mig sen i maj i år (och som du ser på bilden) börjar lessna på dom kalla nätterna nu. Bladen har börjat slokna och de växer knappt längre. Jag hoppas han ska bli piggare när vi kommer längre söderut och nätterna blir varmare. Alla hans 6 kompisar som jag hade tidigare har redan kastat in handduken tyvärr. Han är den sista överlevaren.
Skorven har gått ganska bra hittills. Det är lite tyngre att köra utan servo nu när remmen är klippt men det är inga problem på motorvägarna. Sen är ju växellådan minst sagt tvivelaktig men ja, det funkar. Det är ingen körglädje men det funkar. Dc-dc-laddaren som laddar bodelsbatterierna från startbatterierna när vi kör funkar kanon. Den skjutsar på med 30A och på 3 timmar om dagen blir det alltid fulla batterier när vi är framme. Det känns tryggt. Det nya kylskåpet verkar fungera bra än så länge. Det är väldigt strömsnålt faktiskt. Det vore väl fasen annars mtp hur hutlöst dyrt det va!
Bara 295 mil kvar nu!
Hoppas på varmare nätter i Tyskland!
Uppdatering 5 – 17e september
Uppdatering från äventyret Sverige – Gran Canaria i husbilen Skorven:
Vi kom fram till Travemünde runt 01 på natten och fortsatte till parkeringen ett par mil söderut som vi hittat i appen Park4Night i staden Bad Schwartau. Inget fancy. Men nära till matbutik och bageri
Vi va lite hungriga när vi kom fram men eftersom vi stängt av gasolen i bakluckan inför färjan och därför skulle va tvugna att ta av motorcykeln för att vrida på den så gick vi till sängs på tomma magar, vi orkade inte meka med sånt mitt i natten.
Vi va (minst sagt) lite smått övertrötta och låg och snackade och fnittrade som små flickor till klockan 03. Temperaturen ute va kanon. 13 grader ute och 18 i bilen. Nice! Första morgonen som jag inte vaknade av kylan. Life is good!
Jag vaknade runt 8 och kände mig aningen förkyld så jag poppade lite vitaminer och sen jobbade jag några timmar. Daniel sov lite längre. Det är slitsamt att vara co-driver! Så många intryck.
Gråvattentanken blev så klart full på morgonen och pinsamt nog rann det ut lite i överfyllnadsröret och ut på parkeringen som vid det här laget va proppfull. Vi fick ge fasen i att diska tills vi tömt tanken helt enkelt
Runt lunch tog jag en promenad runt Bad Schwartau. Det va inte mycket att se men det va skönt att röra lite på sig. Köpte en överprisad kaffe till Danne. Tog ner motorcykeln och skruvade på gasolen samt tömde gråvattentanken. Man känner sig lite rik när man utför såna där sysslor som att fylla vatten, fylla gasol eller tömma gråvatten.
Ikväll siktar vi på att köra runt 25 mill till ett ställe söder om Bremen som heter Harme. Har hittat en simpel grusplan som vi förmodligen kan stå på över natten. Vi har inte köpt biljett till färjan från södra Spanien till Gran Canaria än men det börjar bli dags att tänka på det nu när vi åtminstone är på rätt sida vattnet. Har sett att biljetterna börjar ta slut dom datum som vi tänkt ta oss över dessutom…
Hoppas ni har det bra där ute. Vart ni än befinner er i världen.
Hälsningar från Tyskland!
Bara 252 mil kvar!
/Putte
Uppdatering 6 – 18e september
Vi höll på att köra ifrån både kompressor och fettspruta i all hast på parkeringen när vi lämnade Bad Schwartau men som tur är har jag som vana att kasta ett öga tillbaka på ställen jag lämnar för att se om jag glömt något.
Den lilla kompressorn från Biltema är guld värd att ha med sig faktiskt. När man kör såhär långt så tycker jag att det är nice att kunna kolla däcktrycket varje dag innan man börjar köra så att man inte plötsligt åker runt med för lågt tryck och riskerar punktering eller till och med en däckexplosion. Visst, risken finns ju alltid ändå men det känns bra att man har gjort vad man kan för att minimera risken ändå. Jag försökte montera lufttrycksmätare på ventilerna innan resan så att man ständigt har koll på trycken på däcken runt om men det va nå kinakvalitetsgrejer som inte funkade alls tyvärr. Om någon lyckats med detta så får ni gärna höra av er med tips på produkt som funkar bra.
Vi gjorde i alla fall som planerat och körde mot Bremen och landade i Harme. Vi kom fram när det va mörkt och det va lite oklart om vi fick stå där vi ställde oss för det va egentligen ett stenkast från platsen som Park4Night visade. Men det såg lugnt ut så vi kastade ankar. Det va bara en enkel liten grusplan framför något sorts nerlagt hotell.
Vi sov riktigt gott faktiskt. Temperaturen va helt okey. Vi hade lite tur med solen för den började lysa in i fönstret bak redan runt 08.30 och värmde upp oss. Runt lunchtid tog vi en liten promenad ner till en sjö som låg ett stenkast bort. Vi tog med oss muffins och en varsin alkoholfri IPA och satt och fikade på varsin brassestol på en brygga byggd i metall och tittade på fåglarna som flög över sjön. Daniel tog med sig sin trumpet och rev av några fina bitar. Ljudet färdades härligt över vattnet och skogarna. Plötsligt kom en kommun-gubbe gående. Han skulle göra lite tester i vattnet. Vi trodde att han skulle be oss sluta tuta i luren men tvärt om. Han sa att det lät fint och bad oss fortsätta. Det är så härligt med Tyskar, dom uppskattar verkligen klassisk musik. Det är inte så konstigt att dom har några av världens främsta klassiska musikskolor här. Faktum är att Daniel har gått på en av dom. I Köln.
Och av en slump är vårt nästa stopp faktiskt, Köln!
Hoppas ni har det bra där ute i världen.
Bara 257 mil kvar!
Vill ni höra Daniel spela trumpet by the way?
/Putte
Uppdatering 7 – 19e september
Vi drog ca 25 mil söderut till Köln! Resan gick bra och Skorven håller ihop bra hittills måste jag säga, TA I TRÄ!
Vi kom i alla fall till Daniels gamla hemstad Köln. Men vi fick planera vår ankomst väl för hela Köln är i princip en enda stor miljözon och vi har inte köpt någon miljödekal till Skorven för vi har inte planerat att köra in i några större städer med den. Så vi letade reda på en parkering preciiiiis i utkanten av miljözonen vid en sporthall istället. Vi kom dit runt 19 på kvällen och det fanns toa och döner kebab runt hörnet. Smutt sa räven!
Tyvärr fanns där även ett stall med hästar och tusentals flugor. Det va mindre trevligt men vi fick i alla fall nytta av myggnäten! Vi tänkte åka in till stan redan samma kväll men efter att ha styrt upp en pyttipanna med stekta ägg så hamnade vi i matkoma och bestämde oss för att köra in dagen efter istället. Vi tog en liten promenad vid en sjö som va typ sju sjöar i en. Det va gött att röra lite på sig. Jag saknar att träna känner jag. Man segar till sig när man bara sitter och kör som vi gör nu.
Dagen efter tog vi i alla fall den lilla motorcykeln in till Köln. Vi körde förbi Daniels gamla områden och där han bodde. Vi köpte lite fika på en matbutik och satte oss i en park och njöt av det fina vädret. Sen tog vi oss ner till Kölnerdomen. En galet imponerande byggnad måste jag säga. Den va så gigantisk att den va svår att fånga på foto! Däremot råkade jag bli fångad på ett helt gäng selfies som en asiatisk kvinna pepprade när jag gick förbi hennes mobilkamera som va uppställd på ett stativ framför Kölnerdomen. Det såg så roligt ut att jag va tvungen att be om ursäkt för att jag råkade fotobombade henne. Hon bara skrattade och sa att det inte gjorde något.
Vi hade galet tur med vädret dessutom. Rena sommarvädret faktiskt. Detta va första natten som vi till och med va tvungna att sova med öppna fönster och jag körde runt på motorcykeln i bara t-shirt faktiskt. Börjar bli lite hajj på att lasta och lasta av motorcykeln på Skorven på egen hand nu. Det är lite trixigt men det går. Och den tycks sitta ganska bra där bak. Vi har kört över en massa gupp och grejer och ändå sitter den kvar där den sitter. Det är vi tacksamma för!
Ikväll ska vi köra till södra Tyskland precis innan Luxemburg. Där ska det finnas en liten grillhytta där man tydligen ska kunna stå över natten. Inget fancy den här gången heller men ack en sovplats. I naturen dessutom. Ska rinna någon bäck precis bredvid och har vi tur finns det även en källa med friskt vatten.
227 mil kvar. Vi tutar vidare!
/Putte
Uppdatering 8 – 20e september
Vi lämnade Köln på eftermiddagen och styrde kurs mot en liten by strax öster om Luxemburg. Vi blev varse om att det snabbt blir mörkt så här års. Rätt va det var så va det kolsvart. Och så började det regna lite också. Det va okey så länge vi va på stora vägen A1 eller vad den hette men plötsligt tog stora vägen slut och vips så va vi på en superliten sketen väg som slingrade sig upp och ner över bergen. Och det kan ju låta idylliskt men backarna va enorma och sikten va snudd på noll. Skorven fick jobba hårt för att ta sig upp men även ner. Ibland låg vi i 30 i uppförsbackarna och ibland fick jag stå rejält på bromsen för att han inte skulle skena i nerförsbackarna. Tur att det finns motorbroms! Men vi kunde inte haft sämre förutsättningar, uppförsbackar, nerförsbackar, mörker, smal väg, regn, trött bil, trötta äventyrare och inte att förglömma en svans av irriterade bilister som bara vill köra om samt mörkrädda mötande bilar som aldrig bländar av. Det är kul nästan jämt! De va lite av en helvetesresa som aldrig tycktes ta slut faktiskt.
När vi äntligen kom fram till platsen där vi hade tänkt stanna och sova för natten så hittade inte Google Maps rätt (så klart). Grillhyttan och bäcken som Park4Night utlovade va bortom synhåll. Kanske för att det va så satans mörkt. Som om vi inte redan va helt slut efter helvetesresan på den minimala vägen över bergen så blev vi dessutom tvungna att köra runt på en 2 meter bred grusväg igenom en skog över stock och sten och enorma backar i typ 3 kilometer innan vi bestämde oss för att bara vända om igen. Daniel fick guida mig när jag backade neråt för att kunna vända om och undvika diken och bråte och annat mög. Efter ca 35 minuter hittade vi i alla fall äntligen rätt. Pust!
Vi va heeeelt slut när vi äntligen fick stänga av motorn och lugnet och tystnaden infann sig. Ett franskt par stod med sin van några meter bort så vi fick dit och frågade om det va okey att vi ställde oss där och det va inga problem. Vi somnade ovaggade 30 minuter senare.
När vi vaknade på morgonen så sken solen men temperaturen va lite lägre igen. Jag vaknade frusen. Kanske för att vi va högre upp i bergen igen. Fransmännen hade åkt redan. Nu såg vi hur det såg ut där vi stod. Det va ganska fint faktiskt. En grillstuga, en äng och en liten bäck. Till och med en liten källa med friskt vatten. Lyx!
Vi passade på att vädra lite sängkläder och Daniel tog tillfället i akt och gick ut på ängen och rev av några melodier på trumpeten. Det va djävulskt vackert. Naturen, vattnet, solen, musiken.
Vi kände också att det började bli dags att boka färjan till Gran Canaria. Vi dividerade länge och väl mellan två datum men valde till sist det senare. Annars hade vi vart tvungna att köra ca 25 mil om dagen varje dag och det skulle inte lämna oss något spelrum för problem, sjukdom eller andra saker som kan inträffa när man är on the road. Och utan att avslöja för mycket just nu så kan jag ju säga att det va ett väldigt klokt beslut. Jag kommer att berätta mer om detta lite längre fram.
På eftermiddagen sen körde vi vidare 25 mil igenom Luxemburg och in i norra Frankrike. Efter helvetesfärden igår så valde vi att lägga oss på betalvägar enbart. 17 euro pyntade vi för ca 20 mil. Sjukt värt att slippa bergochdalbanevägarna i bergen och alla rondeller och rödljus var 3e kilometer. Vi hade hittat en tillsynes vacker plats i utkanten av Verdun att stanna och sova på men när vi kom fram så va det bara en sketen parkeringsficka modell större jämte vägen. Men det fick duga, vi orkade inte fortsätta letandet! Ibland får man inte va så kräsen.
Trevlig helg på er!
Bara 208 mil kvar nu!
/Putte
Uppdatering 9 – 21a september
Utmattade från helvetesresan så bestämde vi oss för att aldrig mer köra tvåsiffriga vägar när vi lämnade Verdun i Frankrike. Varför? För att ju fler siffror en väg har desto mindre är de och desto fler rödljus och rondeller får man hålla på och krabba med. För att inte tala om snäva svängar och stora backar både uppför och nerför i bergen. Vi höll oss således till A1 och A10 eller vad dom nu hette. Men det blev lite dyrt. Dom är duktiga på att ta betalt för dom stora vägarna i Frankrike. Runt 44 euro betalade vi för en 30 mil. Men vi kom fram till att det va värt det. Skorven behövde inte kämpa lika mycket och vi besparade oss ångesten. För att inte tala om all tid vi sparar! Skorven är ju långsam som han är redan. Att behöva bromsa in varannan kilometer på grund av rödljus och rondeller gjorde inte saken bättre. Stod det 2 timmar på Google så kunde man lätt dubbla det för att komma i närheten av sanningen för Skorven.
Än så länge har inte färskvattnet tagit slut. Är lite imponerad över hur länge det hållit faktiskt. Däremot började maten ta slut så vi seglade in till en Lidl-butik för att fylla upp det nya kylskåpet som jag tyvärr inte är jätteimponerad av. Det bildas jättemycket kondens i det och all mat blir typ blöt. Har aldrig vart med om det förut. Men så har jag aldrig haft en kompressorkyl i husbil förut heller. Har alltid haft gasol. Måste kika på det där…
Varken jag eller Daniel snackar ett ord franska och som ni vet så snackar ju inte fransoserna ett endaste ord engelska, eller något annat språk heller för den delen. Men efter att ha gått runt butiken 4 gånger utan att hitta äggen så rev jag tag i en tjej som jobbade i butiken och frågade efter just ägg men hon tittade bara lite irriterat på mig och viftade med ett finger och sa något i stil med att hon inte pratar engelska och va nästan på väg därifrån när jag satte armarna i sidan och kacklade som en kyckling och gestikulerade hur jag bajsade ut ett ägg ur röven. DÅ förstod hon precis vad jag letade efter och började skrattandes visa oss till vart äggen låg. Winning!
Det GÅR att interagera med fransoser trots allt!
Vi fortsatte resan söderut mot Amily men blev trötta på vägen och körde av vid en rastplats för att vila. Vi va för höga (Skorven alltså) för att hänga med personbilarna så vi fick hänga med dom stora grabbarna på långtradarparkeringen. Det kändes lite kul. Vi såg så små ut jämfört med dom. Annars är vi nästan alltid störst. Och vi träffade en jättetrevlig långtradarchaffis från Portugal som dessutom snackade spanska så vi kunde tjattra lite. Vi pratade om bränderna i Portugal och om dom löjliga ”angles morts”-skyltarna som man måste ha på bilen om den väger över 3,5 ton osv. Vi lagade en köttfärsomelett och fick matkoma och funderade en stund på om vi skulle sova kvar på parkeringen men till sist bestämde vi oss för att köra vidare.
Vi körde ca 17 mil till och på vägen hittade vi en tömningsplats av gråvatten på en bensinstation och passade på att fråga om vi fick fylla vår färskvattentank också. Det gick jättebra och grabben på stationen va jättetrevlig och tillmötesgående och gav oss 4 vattenpolletter helt gratis. Vi fyllde upp till max, tömde gråvattnet och åkte därifrån och kände oss rikare än någonsin.
Vi hittade till slut en sovplats strax norr om Amily. De sista två milen från stora vägen ut mot sovplatsen va ruskigt liten och jag va faktiskt nere med ena hjulparet i vägkanten en gång (tur att man har dubbelmontage bak). Vi kom fram till stället runt 22.30 och det va bara en liten liten väg som gick ner jämte en mur och skapade en liten återvändsgränd där mitt i ingenstans. Och enligt bilderna skulle det rinna en liten bäck bredvid stället. Det stod två andra vans där när vi kom men det duggade och va mörkt när vi kom fram så vi gjorde kväll och tittade på Kalle anka och Joakim von Ankas äventyr (Ducktales) på tvn. Dom långa långsamma körningarna suger musten ur en…
177 mil kvar, vi tutar vidare mot Tours!
Hoppas ni haft en bra helg folks!
/Putte
Uppdatering 10 – 22a september
Jag nämnde tidigare att vi valde mellan två datum att ta färjan och att vi tog det senare alternativet och att det va tur att vi gjorde så. Snart ska ni få veta varför nämligen…
När vi vaknade strax norr om Amily så hade dom andra husbilarna redan åkt. Det va blött ute. Hade regnat lite hela natten och det duggade fortfarande. Vi käkade lite frukost och insåg att maten börjar ta slut. Flingorna och yoghurten speciellt. Vi åt av det vi hade kvar och jag gick sen ut för att göra den dagliga kontrollen av lufttrycket. Daniel passade på att städa lite i Skorven. Vi satt och jobbade några timmar och bestämde oss för att börja köra lite tidigare än vanligt för att slippa köra i mörker. 15.00 gav vi oss av. Det blev så klart betalväg. Vi tog A10. Sjukt värt det. Körde ca 10 mil tills vi kom till en LIDL. Där passade vi på att handla men det va galet svårt att hitta en müsli som inte innehöll choklad och 50% socker. Nästan alla alternativ dom hade på frukostflingor hade choklad i sig. Urk!
Vi hittade till slut någon typ av granola som såg ut att inte va allt för söt men det va den så Daniel sprang in och köpte havregryn och så mixade vi en egen müsli med solrosfrön och lite annat gott. Sen körde vi på 10 mil till och hamnade strax norr om Tours i Frankrike på en liten liten grusplan precis vid en å. Vi va ganska trötta och slitna efter en lång dag så vi gjorde kväll. Och trots att vi började köra relativt tidigt så va det mörkt när vi kom fram.
Uppdatering 11 – 25e september
Dagen efter vaknade vi av att det stod lite bilar utanför. Arbetsbilar. Vi fick för oss att vi kanske stod ivägen men ingen kom fram och sa något så det verkade lugnt. Vi körde vidare 25 mil mot Bordeaux och ställde oss precis bredvid en liten sjö. Taktiskt. Det är hög tid för tvagning på dom här pojkarna!
Men när vi vaknade nästa dag så såg vi ett helt gäng skyltar utmed sjön som skrek ”badförbud”. Inget bad idag heller. Och detta måste vara det tråkigaste med att resa genom Frankrike och Spanien. Att det i princip inte finns några sjöar och vattendrag som man får eller vill bada i.
Vi jobbade lite på förmiddagen och när klockan började närma sig 15 så kickade jag igång Skorven så att han skulle få värma upp sig innan vi började köra. Vi stängde takluckan och stuvade undan alla saker som vanligt och när jag skulle lägga i växeln för att köra iväg så gick den inte att få i. Inte alls. Bilen är ju från 1970 så växlarna går ju inte som en varm kniv genom smör direkt men idag va det nästan omöjligt att få i dom. Jag slet som ett djur och lyckades till slut, med en del våld, få i växeln så att vi kunde köra framåt. Men när jag la i nästa växel så lät det förjäkligt. Ni vet sådär som det låter när man missar växeln och kuggarna går emot varandra. Samma sak på fyran och femmans växel. Shit, vad har hänt?
Vi fick till slut i femmans växel och tänkte att nu jäklar kör vi tills bränslet tar slut! Vi stannar inte för något! Självklart va det enormt mycket backar just den här sträckan mellan Frankrike och Spanska gränsen. Området är ju galet vackert men på grund av problemet med växellådan så kunde jag inte njuta av det en sekund!
På grund dom enorma backarna va jag ofta tvungen att växla ner till fyran och ibland till och med trean i uppförsbackarna. Jag har nog aldrig använt varningsblinkers så mycket i hela mitt liv. Och nästan varje gång jag växlade så lät det skit. Och det gjorde så ont i min kropp varje gång jag va tvungen att byta växel och jag tyckte så jäkla synd om Skorven.
Till slut kom vi fram till en Decathlon i Irun i norra Spanien. Vi va tvungna att köpa en sån där skylt för utstickande last som man måste ha om man har grejer bak på bilen i Spanien. 23 euro skulle dom ha för den och det fick det va värt. Jag vet hur petiga polisen kan vara med den där jäkla skylten och jag har vänner som har fått ganska tråkiga böter på grund av att dom saknat skylten eller att den har suttit fel och liknande.
Problemet med växellådan skulle så klart inte gå över av sig självt. Vi funderade en stund på om vi skulle sova över lite längre bort på parkeringen där husbilar fick stå. Gratis stod det. Det va det inte. Och det va knökfullt med bilar. Så vi svalde klumpen i halsen och åkte motvilligt vidare. Jag visste ju att vi måste upp i bergen igen. Ibland gick växlarna i bra och ibland inte. Hjärtskärande varje gång det inte gick bra och vi började fundera på om vi kanske måste uppsöka en verkstad. Vi la i femmans växel och körde upp i bergen strax söder om Bilbao. Det blev mörkt och det regnade och blåste satan. Vi gjorde kväll mitt i ingenstans vid en bensinstation. Damen i kassan blev helt lyrisk när vi kom inrullande med Skorven och tog upp sin telefon och började fota den. Hon älskade gamla mercabussar sa hon. Jag förklarade att vi hade stora problem med växlarna och att vi kanske blir strandade här. När vi lagt oss insåg vi att bensinstationen låg granne med en flygplats. Så i tid och otid lyfte det plan ett par hundra meter bort. Det blev att plugga öronen med öronproppar. Utmattade av den långa körningen och den enorma stressen som växellådan skapade bestämde vi oss för att gå och gå och lägga oss och kika närmare på problemet imorgon. Vi somnade ovaggade kan jag säga! Men jag drömde om växellådan.
Är det här äventyret tar slut? Ska växellådan sätta P för resan ner till Gran Canaria här i norra Spanien? Va det bara så långt vi kom? Va det galet naivt av mig att tro att man kan köra ner en gammal skorv från 1970 alla 350 mil från Sverige till Gran Canaria? Är växellådan helt slut? Kommer det kosta mig en förmögenhet som jag inte har? Hinner vi ens fixa den och hinna ner till Huelva innan färjan går? Vi som nyss köpte biljett och allt! Många frågor inga svar.
94 mil kvar. To be continued…
/Putte
Uppdatering 11 – 26e september
Jag vaknade runt åtta på morgonen någonstans i bergen söder om Bilbao på en bensinstation som låg granne med en liten flygplats. Det duggade men det hade slutat blåsa i alla fall. Daniel sov fortfarande. Jag hade drömt om växellådan hela morgonen och huvudvärken steg som kvicksilvret i en termometer i juli på södra Gran Canaria.
Jag satte igång med researchen för att ta reda på vad fasen det kan vara som strular med växellådan. På kvällen innan jag gick och la mig hade jag lagt upp en blänkare om problemet på några forum och Facebookgrupper. I den bästa av världar hade jag fått lite svar som skulle kunna indikera vad fasen problemet är. Mycket riktigt. Det va ganska många svar faktiskt.
Någon skrev att det förmodligen va nylonbussningarna som ska sitta där växelspaken går ner i växellådan. Någon annan skrev att det förmodligen va den lilla teflonbussningen som sitter på själva växelspaken. Någon annan skrev att det med 100% sannolikhet är slavcylindern eller mastercylindern till kopplingen. Någon annan skrev att det förmodligen va luft i systemet på den hydrauliska kopplingen. Några skrev att det förmodligen är tryckplattan i kopplingen. Ja buden va många och det va bara att sätta igång och felsöka så gott man kunde. Jag letade länge och väl efter slavcylindern och huvudcylindern till kopplingen och jag kände mig som en idiot som inte hittade dom tills jag förstod att Skorven förmodligen inte har en hydraulisk koppling utan en mekanisk sådan. Synd, det lät så lätt att bara ”blöda kopplingen” på luft. Jag hade till och med börjat hoppats att det va det som va problemet. Jag frågade i forumet om det inte kan vara så att det faktiskt är en mekanisk koppling på min bil men gubbarna där va säkra på att den är hydraulisk. Jaha, på med mekarkläderna och ut och leta igen då. Ja nu började det regna rejält också så klart. Vattnet strömmade ner som en flod mot mig där jag låg och jag blev genomblöt på mindre än en minut. Jaja, nu blir det inte värre i alla fall tänkte jag. Det är bara att bita ihop.
Tiden gick och jag låg där under bilen och tittade och tittade och ju mer jag tittade desto mer förvirrad blev jag. Daniel hade börjat vakna till liv och höll sig lite på sin kant. Vi sa inte mycket till varandra. Han förstod nog hur stressad jag va över haveriet. Vi bestämde oss för att starta bilen och låta den bli varm för att sen stänga av den och lägga i tvåan när den va avstängd för att sen starta bilen och köra därifrån och bara hoppas att jag skulle lyckas få i 3an 4an och 5an. Vi behövde ju plöja lite mil. På vägen ringde jag en mekaniker I Burgos som vi ändå va på väg mot. Han va ganska tillmötesgående och spekulerade lite i vad felet skulle kunna bero på men han hade inte tid att kika på Skorven.
Vi hade vid det här laget lyckats få i femman och låg i 80 och puttrade. Vi bestämde oss för att göra som dagen innan och bara brassa på så länge det går och så länge vi har diesel i tanken. Men så plötsligt, strax innan Burgos så blev det en enorm bilkö. Och ni vet ju hur det är i bilköer. Man växlar var 30e sekund. Gas, broms, växla, gas, broms, växla. Det va ohållbart med den här växellådan. Vi valde att köra av på en enorm långtradarparkering av betong och vänta ut bilkön. Irriterad över att inte ha kommit någonstans i felsökningen så satte jag mig med manualen till bilen igen. Ja tro det eller ej men den finns faktiskt fortfarande kvar trots att bilen är 54 år gammal.
När vi passade på att tanka så märkte jag att bilen liksom drog lite framåt när man hade växel i trots att jag hade kopplingen i botten. Det va som att kopplingen inte tog helt. Som att den skulle behöva komma längre ner för att koppla ur ordentligt. Jag blev mer och mer övertygad om att det är kopplingen som knasar snarare än växellådan. Jag drog på mig dom smutsiga och blöta mekarkläderna och rullade under bilen igen. Det är lite tacksamt att man kan ligga där under utan att behöva hissa upp den med domkraft faktiskt. Kopplingspedalen kom ut på andra sidan golvet och den gick att justera men tyvärr va den redan justerad till max. Det gick inte att få den att gå än längre ner tyvärr. Fasen det hade vart en möjlig lösning på vårt problem annars. Jag låg där under en bra stund och klurade på vad fasen man skulle kunna göra.
Till slut hittade jag ett väldigt intressant avsnitt i manualen som handlade om hur man kan justera ”spelet” på den mekaniska kopplingen. Dvs hur många cm kopplingspedalen ska sjunka innan den börjar koppla ur. Spelet ska ligga på 25-30mm. Jag tog fram ett måttband och mätte till 40mm. Hade jag äntligen hittat problemet? Eller kanske åtminstone en temporär lösning? Vi hade inget att förlora. Jag justerade spelet till 25 millimeter och hoppade upp i förarsätet, startade Skorven och bad Daniel be till högre makter att det skulle funka.
Det va så sjukt nervöst men efter runt en halvminut provade jag att lägga i tvåan som hade vart så fruktansvärt svår att få i. Den klickade i ungefär lika lätt som när motorn är avstängd. Halleluuujah! Hade vi löst det? Skulle vi kunna åka vidare? Skulle vi faktiskt kunna ta oss de sista 60 milen ner till färjan i Huelva i södra Spanien? Skulle vi faktiskt lyckas med vårt äventyr att köra en gammal husbil från 1970 hela vägen från Sverige till Gran Canaria? Det såg åtminstone mycket ljusare ut nu!
Vi blev helt höga på livet av den goda nyheten och firade med att äta choklad och titta på ett avsnitt av serien Black Mirror som så klart födde ett livligt samtal om livet och världen vi lever i. Vi körde inte vidare den kvällen. Bilkön avtog långt efter att det blivit mörkt så vi parkerade längst bort i ett hörn och gjorde kväll.
Bara 60 mil kvar nu. Vi tutar vidare!
/Putte
Uppdatering 12 – 27e september
Vi vaknade sent dagen efter att vi hade lyckats fixa kopplingen. Förmodligen på grund av stressen och anspänningen som la sig efter 48 timmars helvete och ångest.Det va riktigt kallt och jag frös som en hund. Konstigt tänkte jag. Vi är ju i Spanien nu, det borde bli varmare och varmare på mornarna. Men då slog det mig att vi ju fortfarande va ganska högt upp i bergen. Och dessutom på en bergsplatå så det blåste ganska mycket. Inte konstigt att det va kyligt.
Vi va på bra humör. Daniel tog fram trumpeten och drog av några låtar på långtradarchaffisparkeringsplatsen. Jag fixade frukost som vi avnjöt i solen och sen provade vi den portabla duschen som jag köpte med mig inför resan. Väldigt smidig sak. Man fyller en plastbehållare med 3 liter kallt vatten och 2 liter varmt vatten, sen pumpar man upp ett tryck med handtaget och sen är det bara ta duschhandtaget och köra igång. Faktum är att 5 liter vatten räckte till både mig och Daniel. Sjukt ekonomiskt! Det va en jäkla härlig känsla att stå där utanför Skorven i solen bredvid motorvägen och tvätta av sig.
Sen puttrade vi vidare. Växlarna gick som de brukade och glädjen va total när vi inte långt senare såg första skylten till Huelva där färjan skulle gå ifrån. Bara 250 kilometer kvar. Otroligt! Skulle vi faktiskt lyckas med bedriften att köra ner en 54 år gammal husbil till Gran Canaria. Det såg åtminstone ljust ut nu. Vi gjorde kväll vid en olivlund som vi tog en kvällspromenad i. Senare på kvällen drog vi av ytterligare ett avsnitt av Black Mirror och somnade ovaggade.
Dagen efter vaknade jag frusen igen. Daniel sov gött under sitt rejäla täcke. Jag hade lämnat ett fönster öppet, och ja, då får man skylla sig själv. Vi käkade spaghetti och köttfärssås till brunch och började förbereda för att köra äventyrets mer eller mindre sista sträcka till Huelva. Jag kollade som vanligt däcktrycken innan avfärd och Daniel städade lite på insidan och började med disken. Men så tog vattnet slut så klart. Ja det va ju ett tag sedan vi fyllde faktiskt. Vi bestämde oss att fylla på vägen till Huelva.
Jag la urväxeln och startade motorn för att låta Skorven värma upp sig lite innan avfärd och sprang sen ut och kastade in lite grejer i ett förvaringsfack. Plötsligt märker jag hur Skorven sakta börjar rulla bakåt. Helvete, hade jag inte handbromsen i? För en millisekund tänkte jag slänga något under hjulen på bilen för att få stopp på den men det fanns inget lämpligt i närheten och jag hade inte lust att offra fem av mina värdefulla tår. Istället sprang jag som en brunstig älgko runt bilen. Ja tänk Janne Långben när han är ute och åker husbil med Musse Pigg och Kalle Anka. Så såg det ut ungefär. Jag tog mig runt bilen som en oljad blixt och lyckligtvis va förardörren upplåst så jag slet upp den, kastade mig in i hytten där en rådlös Daniel stod och höll i en sopborste och förmodligen undrade ”vem är det som kör egentligen!!?” Jag slängde mig raklång över förarsätet likt en quarterback i amerikansk fotboll och slet upp handbromsen så fort jag bara kunde och fick stopp på Skorven. Pjuh! Det va inte långt ifrån att vi rullade in i staketet bara någon meter bakom oss. Ingen ko på isen. Men jäklar vad man vaknade till av adrenalinet som sprutade som aldrig förr.
Vi letade länge och väl efter ett ställe där vi skulle kunna fylla på med färskvatten. Men Spanien är mycket sämre än Frankrike när det kommer till just detta. Vi körde mil efter mil men inte fasen hittade vi något ställe där vi kunde fylla dricksvatten. Alla mackar hade bara ”agua no potable” dvs icke drickbart vatten. Efter mycket om och men så hittade Daniel en obemannad bensinmack på Park4Night som andra vanlifers hade använt för att fylla färskvatten så vi tog en avstickare och åkte dit. Jag frågade lite folk som tankade sina bilar där om dom trodde att man kunde dricka vattnet och dom sa i princip att så länge det inte står ”agua no potable” så ska det gå bra. Fair enough, vi körde på och fyllde upp till bredden!
Men vattenäventyret tog mycket längre tid än tänkt och solen va redan på väg ner när vi passerade Sevilla. Det va en helt galet vacker solnedgång och vi satt och njöt i stora drag. Dels njöt vi av solnedgången och dels njöt vi av den fantastiska känslan att vi nu va så nära, att man så tydligt såg ljuset i tunneln. Trots fadäsen med kopplingen. Det skulle bli så vansinnigt skönt att komma fram till havet!
Men vi ville inte komma fram när det va mörkt och nu hade vi inte brådis längre. Så vi bestämde oss för att slå läger i en liten by strax innan Huelva. Vi hittade en lämplig plats att stå på på Park4Night och gick ut för att titta på det enda som fanns i närheten. En liten kyrka. Det tog 5 minuter sen va vi tillbaka vid Skorven igen. Men vi behövde röra på oss mer så vi började gå på det som såg ut att vara huvudgatan. De va sjukt ödsligt. Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Men så plötsligt öppnade en liten by upp sig framför oss. Och det visade sig bli en av de finaste spanska byarna jag sett. Det va så rent och fint och husen va så prydligt ordnade och allas ytterdörrar stod öppna. Det kändes nästan som att gå runt i en film. Är detta en by på riktigt eller är det bara en enda stor filmstudio? VI stannade en tjej som kom gående och frågade vart vi va. ”Chucena” sa hon. Hon berättade att där bor runt 2000 invånare och nästan alla är bönder eller jobbar inom jordbruket. Hon berättade även att byn är lite känd för sin goda sammanhållning och att man har lyckats bevara byn så fin under alla år. Kommunen gör ett bra jobb sa hon. Vi kunde inte annat än att hålla med och gratulerade henne för att hon bodde i en sån fin liten by. Sen gick vi hem och käkade rester av pastan och köttfärssåsen. Daniel somnade strax därefter och då satte jag mig i förarsätet med hörlurarna i öronen och lyssnade på musik och kontemplerade lite. Det va en superfin kväll. Den svala vinden som vandrade mellan de öppna fönstren, utsikten mot kyrkan, Chucenas by-skylt som stoltserade om ett lokalt vin och skånska covers med artisten NIMT i lurarna. Livet va ganska trevligt just då kan jag säga. Jag tittade på väderleksrapporten innan jag gick och la mig. Det skulle bli 32 grader dagen därpå.
Bara 70 kilometer kvar – vi tutar vidare!
Ha en fin vecka folks. Vart ni än befinner er i världen.
/Putte
Uppdatering 13 – 29e september
Vi sov som små grisar den natten och vaknade runt nio på morgonen strax utanför den supermysiga lilla byn La Chucena. Temperaturen hade vart perfekt under natten och det va lugnt på vägarna så vi blev inte störda av någonting. Daniel tog en liten promenad i det fina vädret direkt när han vaknade. Jag låg kvar och drog mig lite.
Jag började sen med frukosten. Spansk tortilla, yoghurt och müsli. Det har blivit lite en klassiker under den här resan sen vi kom in i Spanien. När Daniel kom hem från promenaden så gick han in på badrummet för att fixa sig. ”Va fan har hänt här då…” hör jag honom säga högt när han kliver in. Jag skyndar bort till honom för att se vad som hänt på toaletten och ser att hela handfatet är fullt av gråvatten. Och det är precis på gränsen att det ska rinna över. Jag skyndar ut och tänker att jag måste släppa ut lite från gråvattentanken. Att den är som överfull. Mycket riktigt. När jag kommer ut ser jag att överfyllnadsslangen har läckt ut lite. Meeeen inte tillräckligt mycket uppenbarligen. Vattnet i handfatet vägrar rinna undan och vi kan ju inte köra iväg med ett handfat fullt med vatten. Jag lämnades med inget annat val än att tappa ur några liter gråvatten på parkeringen. Hur mycket det än går emot mina principer.
Jag tappade ur runt en 5 liter tills Daniel ropade att vattnet i handfatet hade sjunkit undan. Pjuh! Det va nära ögat att vi åkte på en mindre vattenläcka där. Visst är det härligt med adrenalin på morgonen?
Vi återgick till frukosten och pratade om hur förundrade vi va över gårdagskvällen när vi upptäckte La Chucena. Vi pratade om hur byn kunde vara så välbevarad och ren och vi fantiserade om att man odlade opium i byn eller att hela byn egentligen bara va en enda stor maffiafamilj.
Mitt i vårt vilda fantiserande och tortillatuggande märker vi hur en polisbil glider upp precis bakom vår bil. Jag ser hur dom nästan glider förbi oss men sen plötsligt stannar dom och backar och ställer sig preciiis bakom Skorven. ”Jääääävlar” – tänkte jag. ”Jag har ju preciiiiis släppt ut en skvätt gråvatten på parkeringen. I SPANIENS RENASTE BY . Det här kommer vi få faan för. Dom kommer ju aldrig tro på min förklaring att de va lite av en nödsituation”.
Vi tänkte att vi bara får bita i det sura äpplet och krypa till kors och erkänna och berätta som det va och hoppas att poppo vaknade på rätt sida av sängen i rätt säng. Vi sitter spänt och väntar på att vi ska höra bildörrar stängas, fotsteg närma sig Skorven och myndiga röster utövas. Men det tar tid. 5 minuter passerar. 10 minuter passerar. Vår matlust är inte på topp längre och nu känns det nästan olidligt. Du vet lite som sekunderna innan man drar av ett plåster. ”GÖÖÖÖR DET BARA DÅÅÅÅ!!!”. Det va nästan så att jag hade lust att kliva ut själv och gå fram till polisbilen och rycka botblocket ur nävarna på dem och skriva boten själv så att vi kunde fortsätta med våra liv igen sen. Det kändes som att tiden stod still. Att vi va i någon sorts vakuumbubbla. Tidsplasman har nog aldrig vart tjockare.
15 minuter passerade. Vad fasen pysslar dom med där inne egentligen? Sitter dom och ska lyssna klart på alla 87 avsnitt av Gran Canaria Podden innan dom bemödar sig med att komma hit? Eller har dom hittat så mycket konstigheter på oss i sina register att dom har ringt insatsstyrkan som är påväg? Eller sitter dom bara och beundrar Skorvens skönhet och fantastiska patina? God knows! Plötsligt började polisbilen röra sig i alla fall. Dom körde först fram litegrann. Sen backade dom in på parkeringen så att våra bilar stod parallellt med varandra så att vi kunde se varandra från vårt frukostbordsfönster. Men våra blickar möttes aldrig för vi låtsades som att det regnade och tuggade vid det här laget frenetiskt på vår numera iskalla tortillas. Sen pep dom plötsligt därifrån och försvann lika fort som dom kom. Och vi kunde börja andas normalt igen. Lättade att det inte blev nå trubbel med rättvisan.
Såhär i efterhand kan jag ju förstå att det måste se lite konstigt ut att se ett sånt gammalt väderbitet fordon från Sverige så långt söderut i Spanien. Det kan ju inte krylla av dom åtminstone. Förutom den lilla incidenten med vattnet så hade vi ju gjort allt rätt. Trodde vi åtminstone. Vi stod rätt parkerade, vi hade skylt bak på motorcykeln och vi hade inte satt ut nå stolar eller annat på asfalten. Jag har förstått att det är någonstans där gränsen går för huruvida man campar eller bara står parkerad. Meeeen det där är ju en diskussion som lätt blir hetare än när någon postar en fråga i Facebookgrupperna om vad en taxi kostar mellan flygplatsen och Maspalomas på Gran Canaria.
En stund senare kickade vi igång Skorven och vattnade Basse, som nu har börjat ta sig igen. Bladen växer inte direkt men dom är gröna och krispiga åtminstone. De varmare nätterna gör honom gott. Hoppas han hittar livsgnistan igen. Återigen lite lyriska över hur nära vi nu va målet satte vi kurs mot Mazagon. Där skulle vi hänga i ett par dagar innan färjan går. Så otroligt skönt att få mellanlanda lite i solen vid havet. Vi tömde den överfulla gråvattentanken på vägen. Ja inte på vägen såklart men….ja du förstår, och rullade stolta och nöjda in i den lilla byn. Vi hade lokaliserat två olika parkeringar ganska nära vattnet men allt skulle bero på hur mycket husbilar där stod. När vi kom fram så såg vi att vi va nästan ensamma. Det blev tydligt för oss att sommaren va över för den här gången. Men än va det väldigt varmt och skönt. Vi kände att det va rätt skönt att det inte va så mycket husbilar där. Lugn och ro va precis vad vi behövde.
Följande dagar tog vi det ganska lugnt. Vi solade, badade, åt god mat, gick promenader och löpte på stranden, tränade, drack lite alkoholfria öl, åt choklad och hängde med lite andra vanlifers. Och som jag njöt av att ha dagar som inte innebar 4-6 timmars körande! Wow vilken lyx det kändes som! Jag njöt i stora drag och laddade verkligen mina interna batterier som va snudd på noll när vi kom fram till Mazagon. Dels hade den dagliga körningen tagit så otroligt mycket energi, dels intensiteten som det innebär att hänga så mycket med någon under så lång tid och dels haveriet och kaoset med kopplingen. Jag kände mig som en urvriden disktrasa. Trött, sliten, blek, ur form och ovårdad. Men efter ett par dagar i Mazagon så mådde vi båda mycket bättre. Solen gör ju underverk för ens välmående och plötsligt blev vi påminda om varför vi gör den här resan. En rakning, en lätt bränna, lite träning för att få igång musklerna igen och man kände sig som ny igen. Redo att möta den fruktansvärda färjan över havet till vår slutdestination Gran Canaria.
12 kilometer kvar. Vi tutar på!
Hoppas ni får en trevlig helg, vart än i världen ni befinner er.
/Putte
Detta va del 1/2 av detta avsnitt. I nästa del får du sista delen av resedagboken och svar på alla frågor som ni lyssnare ställde om hur det är att köra husbil från Sverige till Gran Canaria.