Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt på Spotify:
Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt direkt i din webbläsare:
Hola señoras y señores och varmt välkomna ska ni vara till Skandinaviens varmaste podcast – Gran Canaria Podden. Oavsett om du precis beställt in en härlig flottrondell från Pizzeria Intermezzo i Köping eller om du står och svär på flygplatsen på Gran Canaria för att ditt bagage är i Dubai. Varmt välkommen hit!
Jag som med varsam hand och en stor portion passion håller igång den här gamla atlantångaren heter Patrik ”Putte” Appelquist och på tal om flottrondeller och pizzerior…
Idag tänkte jag att vi ska prata om maten och servicen på restauranger här på Gran Canaria. Och tyvärr ska vi inte snacka om hur bra servicen och kundbemötandet är och hur god maten är. Nej tvärt om. Allt är inte kanon här på Gran Canaria och jag känner att vi må prata även om saker som inte är bra. För att ge en rättvis bild av den här lilla ön. Och är det någonting som jag inte är särskilt imponerad över så är det just maten, servicen och kundbemötandet på restauranger här på Gran Canaria. Under mitt första år här på Gran Canaria så samlade jag på mig ruskigt många dåliga erfarenheter av restauranger och jag kan ärligt säga att jag i princip har slutat äta mat ute på restauranger på Gran Canaria efter dom här erfarenheterna. Det är som inte värt det helt enkelt. Det ska va gott och det ska vara en trevlig upplevelse eller åtminstone något av det. Kanske är det så enkelt att jag bara haft otur och gått till fel ställen. Vad vet jag. Det kryllar ju av restauranger här på ön och självklart har jag haft bra erfarenheter också. Men jag har aldrig haft så många dåliga erfarenheter på så kort tid.
Nu kanske det sitter någon som lyssnar där ute och tror att jag är en sån där jobbigt kräsen jäkel. Men det kan jag försäkra om att jag inte är. Min mamma uppfostrade mig till att uppskatta all mat och det lyckades hon bra med för jag äter i princip allt med väldigt god aptit. Jag va en av få som älskade maten som vi fick i snuskburken i lumpen och maten som vi fick senare när jag jobbade inom Försvarsmakten som kom i gröna påsar. Royal Thai va min favorit vill jag minnas.
Men det skulle ta för lång tid att berätta om alla dåliga restaurangerfarenheter på Gran Canaria så jag har valt ut mina tre absolut sämsta. Och jag tänkte att jag ska dela med mig av dom nu. Så håll i solhatten Berit så kör vi så det ryker för nu ska vi ta av oss dom vita handskarna och ta fram den stora sågen. Jag kommer inte att skräda orden!
”Den sämsta maten jag någonsin ätit på en restaurang”
Min första riktigt dåliga restaurangerfarenhet på Gran Canaria va i Puerto Rico uppe i Shopping Center Europa på restaurangen A*****s. Jag och två vänner hade vart vid Playa GuiGui under dagen och vi va helt slut när vi kom tillbaks till Puerto Rico och det sista vi ville va att ställa oss och göra mat. Om du undrar varför vi va helt slut efter att ha vart på Playa de GuiGui så tycker jag att du ska ta och lyssna på avsnitt #31 som handlar om just den stranden så kommer du förstå.
Hur eller hur, vi va trötta och hungriga som djur och tänkte att vi skulle gotta oss med pizza och läsk. Det tyckte vi att vi va värda efter dagens strapatser. Väl på plats i Shopping Center Europa så valde vi mellan en riktig sunkig pizzeria / kebaberia i ett hörn och en ganska fin och lite mer sofistikerad restaurang. Vi kände för att sätta oss ner och ta det lugnt och vi ville absolut inte chansa på att få en kass pizza så vi gick på det senare alternativet och tänkte att vi gärna betalar lite extra för att få en premiumpizza från en riktig restaurang. Sagt och gjort, jag och mina två vänner slog oss ner.
En man ur personalen gled runt mellan borden och skämtade med de äldre damerna som skrattade högt av förtjusning. Han hade ett munläder av guds nåde och det va nästan så en annan drog lite på smilbanden när han skojflörtade med dem på knackig svenska, norska, finska och förmodligen 5 andra språk. Gubbarna i sällskapen va kanske inte riktigt lika imponerade men de höll masken. För det är ju så vi skandinaver gör. Vi knyter näven i fick och hackar i oss det. Vi är ju inte så vältaliga heller så vi har ju lite svårt att hugga tillbaka på ett snyggt sätt också.
Vi fick vänta en bra stund på pizzorna. Nästan 50 minuter och då hade vi så klart svept våra drickor sedan länge. Våra stackars kroppar som skrek efter energi måste ha hatat oss när vi bälgade i oss dryck i 50 minuter istället för energi. Men men vad skulle vi göra?
Till slut kom pizzorna i alla fall. Vi slängde oss över maten och åt så fort vi kunde. Halvvägs in så inser jag att jag troligtvis fått fel pizza. Det saknades åtminstone ett flertal ingredienser på den. Skit samma, tänkte jag. Jag va för hungrig för att bry mig och jag sa inget till mina vänner heller. Mina vänner hade väl hunnit ätit en fjärdedel av sina pizzor när jag till slut nämnde att jag trodde att dom gjort fel pizza till mig och de inflikade med att pizzadegen på deras pizzor va helt mjuk och geggig på toppen. Hela pizzan va liksom blöt. Jag provsmakade deras flottrondeller och det va ingen angenäm upplevelse kan jag lova. Jag kallade på kyparen och förklarade situationen. Han blev direkt väldigt upprörd och rev åt sig alla tallrikar och försvann utan ett ord. Jag försökte stoppa honom men han lyckades få med sig min pizza också. Jahapp, då satt vi där igen. Tre hungriga grabbar. Utan pizza och utan dricka. Vi fick nog vänta 20 minuter innan kyparen kom tillbaka med pizzor igen. Den här gången hade vi alla fått fel pizzor men vi va återigen för hungriga för att bry oss. Vi började frossa i oss igen. Den här gången va pizzorna fortfarande fuktiga eller som blöta på ovansidan men dom va hårda som sten undertill i själva degen. Det va ju tur att vi är unga och friska och har relativt god tandstatus för annars hade det kunnat bli det dyraste restaurangbesöket i mannaminne. Vi knaprade på som små hamstrar och det blev torrt som fnöske så mina vänner beställde in mer dricka. Jag hade också behövt det men jag är inget större fan av att dricka läsk så jag bet ihop och krigade vidare med pizzan som mer och mer började bli till ett lite större projekt än vad vi hade tänkt oss.
När jag hade kommit halvvägs in i min pizza så fick jag nog. Det går inte mer. Jag har knött i mig två värdelösa halvor av två värdelösa pizzor. Nu får det va nog. Jag ger upp. Mina vänner hade ätit runt 3/4 av sina nya pizzor och dom va inte heller nöjda. Långt ifrån. Detta va i särklass den sämsta pizzan vi alla ätit i hela våra liv. Och då ska man komma ihåg att jag är från Köping – kanske Sveriges pizzatätaste småstad. Jag har ätit tusentals pizzor i mitt liv. Men den här pizzan va sämst i alla kategorier. Fryspizzor inräknade!
Vi bestämde oss för att kapitulera. Obehaget växte bokstavligt talat i våra magar och vi ropade på servitören. Jag förklarade som det va. Att detta inte alls va bra. Att pizzan är smaklös och att den är blöt på toppen och stenhård i botten och att det nästan är svårt att ens få i sig den. Inga problem säger servitören. Ni får göra som ni vill, sa han och försvann. Han kom sen tillbaka med notan och det va så klart inga avdrag på den. Jag berättade att vi inte kommer att betala för pizzorna och jag förklarade, med dämpad röst så att inte övriga på restaurangen skulle höra, att detta va det värsta vi ätit på restaurang någonsin. Och jag förstår att det är tufft att få den kritiken som kypare på en restaurang. Men man måste också ha lite självinsikt och förstå när man misslyckats med något så tillsynes enkelt som att dra ihop en pizza.
Men servitören stod på sig och han blev bara mer och mer upprörd och började gestikulera och gå fram och tillbaka som en stressad höna. Han tyckte absolut vi skulle betala även om pizzorna va skit. Vi hade ju trots allt ätit av dom. Ja helt sant att vi hade ätit av dem men i det här fallet handlar det inte om kvantitet, det handlar om kvalitet. Det är inte kilopris på pizzorna. Vi beställde 3 goa pizzor och fick 3 riktigt kassa pizzor. Jag förklarade att vi va hungriga som vargar och att vi gjorde vårt absolut bästa för att försöka få i oss pizzorna och att enda anledningen till att vi fick i oss någonting över huvud taget va för att vi hade besökt Playa GuiGui tidigare på dagen.
Vid det här laget började folk skruva på sig på restaurangen och plötsligt hade vi fått allas uppmärksamhet. Lyckligtvis för servitören så pratade jag spanska med honom och 90% av dom som satt på restaurangen va turister som jag antar inte snackar mer spanska än ”una cerveza grande por favor”.
Servitören går till slut med på att vi bara betalar för en pizza och drickorna. Vi betalar och går men han är fortfarande upprörd och har nu lyckats lura ut någon typ av restaurangchef som ska försöka lägga band på såren. Vilket han inte lyckades med. Däremot råkade han försäga sig vid ett tillfälle när han säger något i stil med ”jag hade förstått om pizzorna hade kommit ut halvt frysta, men så va ju inte fallet”. Och där ploppar polletten ner hos mig. Aaaaaaa det va ju FRYSPIZZOR som vi hade fått. Självklart! It all makes sense. Hur kunde vi inte ha förstått det tidigare!?
Det va därför pizzorna va så jäkla blöta på toppen och så jäkla torra och hårda i botten. Dom hade förmodligen bara slängt in de frysta pizzorna i en ugn som är väldigt varm i botten och så har degen hårdnat fort men det som ligger på toppen har liksom inte hunnit med att tina ordentligt utan bara blivit till en våt sörja.
Nåväl, föga visste mannen att jag faktiskt bor på ön och att alla mina vänner och bekanta som någonsin kommer till ön skulle få veta om den här dåliga erfarenheten. Självklart borde jag ha kollat upp restaurangen på Google Maps innan vi gick dit och käkade men vi vallades in i nån typ av falsk trygghet eftersom det uttryckligen stod ”A*****s Steak house – Pizzeria & Restaurang” på deras skylt. Så här i efterhand har jag förstått att restaurangen bara har 3,7 av 5 i betyg på Google och läser man bland reviewsen så är det fler som vittnar om dåligt mikrad mat, rå kyckling och pizzor som smakar som kartong. Många vittnar även om serveringspersonal som är duktiga på att locka in turisterna. Och de va väl i den fällan vi gick antar jag. Nåväl, lesson learned!
”Det sämsta kundbemötandet jag någonsin upplevt på en restaurang”
Min andra dåliga restaurangerfarenhet kom bara några veckor senare när Argentina spelade VM final i fotboll mot Frankrike. Den här gången handlade det dock inte om dålig mat utan om kanske det sämsta kundbemötandet jag någonsin upplevt.
Jag och några digitala nomader från södra Gran Canaria hade bestämt att vi skulle ses och se finalen på sportbaren The H****w på Holiday World. Sagt och gjort. Jag tog med mig en italiensk vän och åkte dit. Vi hade bokat bord och vi va säkert 10-15 personer som åt och drack medans vi tittade på den helt otroliga fotbollsfinalen som slutade i straffar mellan giganterna. Vi va förmodligen bra kunder som spenderade ganska mycket pengar under de 2-3 timmarna som finalen spelades.
Som ni säkert minns vann Argentina till slut matchen med 4-2 på straffar och folk va som på små moln på The H****w. De flesta på plats va spanjorer eller från spansktalande länder så självklart låg deras hjärta hos Argentina.
Precis när matchen är över så kommer servitören in med en sista runda öl. Han har säkert 4-5 öl i nävarna när han kommer och när han ska ställa ner ölen på bordet så händer något. Först ser det ut som att han ska tappa ut alla öl över min italienska vän. Men han hinner rädda upp situationen och få ner ölen på bordet utan att spilla något. Däremot så råkar han krossa min väns solglasögon som ligger på bordet när han ställer ner ölen. Brillorna går mitt itu och min vän blir uppenbart ledsen när det sker. Servitören ber så hemskt mycket om ursäkt och det uppstår lite av ett stanno mellan min italienske vän och servitören. Jag, som annars är väldigt kommunikativ och har en tendens att ta initiativ och ansvar i såna här situationer, valde att ta ett steg tillbaka och låta dem sköta det istället. Men ingenting hände riktigt. Servitören ursäktade sig och min italienske vän berättade att han haft solglasögonen i många år och att det va en vintage-modell av något känt märke. Servitören bad om ursäkt igen och backade sedan ur situationen och fortsatte med sitt jobb. So far so good, inga problem. Det va en olycka. Ingen idé att bli upprörd på servitören. Shit happens liksom.
Min italienske vän försökte förgäves pussla ihop solglasögonen igen och han nämnde att de inte bara har ett högt affektionsvärde utan att de även är rätt dyra och sällsynta. Vi kom överens om att vi skulle ta upp saken med restaurangägaren innan vi skulle gå.
Så när vi va redo att gå så gick vi förbi ägaren som satt och fipplade med lite ljudutrustning. Jag berättade vad som hade hänt och frågade hur de brukar hantera såna här händelser. Men jag hann inte berätta klart vad som hade hänt innan ägaren började skrika och gestikulera åt oss och skrikfrågade om vi ville ha pengar av honom. Jag försökte lugna ner honom och sa att vi inte begär någonting. Att vi bara ville veta hur de brukar hantera såna här situationer. I mitt huvud började jag förstår att det va precis såhär dom brukar hantera såna här situationer.
Ägaren fortsatte att skrika och gestikulera och det va som att han såg svart. Det va nästan så jag kände att smockan låg i luften. Det va tydligt att han ville skrämma iväg oss. Jag valde att backa och låta min italienske vän göra ett pedagogiskt försök på engelska istället.
Min vän förklarade att han också är restaurangägare i Italien och att när sånt här händer så löser man det med kunden. Ägaren svarade något respektlöst i stil med att ”det här är inte Italien och här är det jag som bestämmer”. Det va tydligt att vi inte skulle nå honom med sunt förnuft och logik. Det va bara känslor från hans sida och det va inga trevliga sådana.
Jag och min vän stod där och gapade som fågelholkar. Vi kunde inte tro att det va sant. Det hela kändes som ett skämt. Det kändes som att det när som helst skulle komma in ett kamerateam från dolda kameran och så skulle vi skratta ihop åt hur konstigt allt blev. Men så blev det inte. Detta va på riktigt.
Det hela slutade med att ägaren skrek åt oss att gå ut och att vi aldrig va välkomna igen. Vi hade blivit portade för att ha frågat vad restaurangen har för policy när deras anställda råkar ha sönder en kunds glasögon. Vilket skämt. Aldrig i mitt liv har jag blivit så dåligt bemött på en restaurang, pub, sportbar eller liknande ställe.
Jag har själv vart företagare i snart 20 år. Det är inte såhär man behandlar sina kunder när de, som vi gjorde, ödmjukt ställer en fråga kring något som blivit fel. Man lyssnar och visar att man bryr sig om kundens oro och bekymmer. Sen försöker man hitta en lösning för att göra kunden nöjd. Alla som någonsin haft med företagande att göra vet värdet av att vända en missnöjd kund till en nöjd kund och hur lite det faktiskt kan krävas för att lyckas med det.
I det här fallet hade man kunnat göra en sjukt enkel deal. Ägaren hade kunnat fråga min vän vad hans solglasögon va värda. Låt oss säga att dom va värda 2.000 kronor. Ge grabben ett presentkort på 20 bärs och mat för 1000 kronor från deras egna ställe så är saken ur världen. Det kostar restaurangen långt mindre än 2000 kronor och det skulle ha sparat stället två extremt missnöjda kunder som berättar om sin dåliga upplevelse för alla dom känner och i en podcast som når tiotusentals skandinaver varje månad. Värdet i bara det är ljusår över 2000 kronor vill jag lova.
Behöver jag säga att säga att jag aldrig går tillbaka till sport baren The H****w på Holiday world?
Det här är ett sånt typiskt fall där stället i sig är bra och lokalen är kanon men där management och dess kundbemötande är helt katastrof. Dom har också lite konstiga krav på att man måste konsumera om man är i lokalen. Alltså, jag förstår ju att man inte kan tillåta att folk kommer till en sportbar och bara hänger och tar upp platser. Det tjänar dom ju ingenting på så klart.
Men går man dit för att spela biljard eller kasta pil så räcker det inte med att man betalar för att spela. Man MÅSTE konsumera, man måste köpa dryck också. Man MÅSTE alltså bälga i sig öl eller läsk samtidigt som man spelar. Jag förstår inte riktigt logiken där. Har jag betalat för att spela biljard eller kasta pil så har jag ju redan betalat för att utföra en aktivitet. Det borde väl vara upp till mig om jag vill dricka något när jag spelar eller inte.
Tänk om dom skulle applicera det här när man går till optikern och betalar för en synundersökning och sätter sig i stolen redo att räkna upp massa små jäkla bokstäver längst ner på raden å så ba:” AP AP AP, du måste konsumera också”. Va? ”Jajjemen, bärs eller vin? Eller kanske en grogg?” Jaaha, eeeeh….
Eller om dom skulle applicera det när man går på massage. Man lägger sig där på britsen och väntar på att massören ska sätta igång och knåda en men så ser man hur han börjar plocka fram aperol spritz, jägermeister och absint från en minikyl och ba ”AP AP AP, du måste konsumera också!”. Va? ”Jajjemen så är det vetu, gröna fen eller gröna jägarn?” Jaaha, eeeh.
Eller om dom skulle applicera det när man går till psykologen. Man ligger där på schäslongen. Knepigt ord by the way. Schäslong. Är det någon någonsin som gått i terapi och fått ligga i en schäslong eller är det bara på film som dom gör det? Jag har då aldrig fått ligga i en schäslong när jag gått i terapi. Jag vill också ligga i en schäslong.
Nåväl, man ligger där på schäslongen i alla fall, redo att va sårbar och blotta sitt allra djupaste inre för terapeuten och så ba ”AP AP AP, du måste konsumera också!”. Va? ”Joohoo, ska du ha en sentimentalt rödvin med eftersmak av tonårstårar eller en häxbrygd som sparkar in minnesluckorna från när du va 13 år och firade första maj i Hylte Bruk? Jaaa eeeh, jag tar nog ett glas tonårstårar tror jag. Eller? Tack?
Aej jag vet inte men om kravet är att jag måste dricka något samtidigt som jag spelar biljard eller kastar pil eller går till terapeuten så är det väl bättre att göra om prissättningen till ett paket som är lite dyrare men som innehåller 50 minuter terapi OCH att man får två drycker ”på köpet”. Då plötsligt blir det ju inget krav att konsumera. Då plötsligt blir det ju omvänd psykologi och folk ba ”fan va schysst – man får två bärs på köpet när man betalar för att spela biljard en halvtimme här”. A jag tycker det är underligt. Jag har bara 10 högskolepoäng i service management men jag tänker att det omöjligtvis kan vara raketforskning att göra sportbarskunder nöjda. Särskilt inte på ett ställde där det enda man har gjort sen man odlade tomater på platsen är att bedriva turism och ge service till turister.
Hur eller hur. Baren har 4 stjärnor på Google – vilket dom förtjänar så länge man inte behöver ha med ägaren att göra. Lokalen är schysst, skärmarna är stora och ölen smakar öl. Vad mer kan man begära? Ja det skulle va att inte bli utskälld när en av hans anställda råkar ha sönder ens glasögon då…
”Den sämsta servicen jag någonsin fått på en restaurang”
Första dåliga erfarenheten handlade om dålig mat, den andra om dåligt kundbemötande och den tredje och sista dåliga erfarenheten som jag ska berätta om nu handlar om dålig service.
När jag va helt ny på Gran Canaria så tog en vän med mig till en sån grottrestaurang. Ja men ni förstår vad jag menar. En restaurang i en grotta helt enkelt. Och just den här restaurangen heter El C****o. Och, ja…Vart. Ska. Jag. Börja?
Vi kliver in. Ingen tar emot oss. Vi står där som två dumma får och personalen springer runt som virriga hönor men ingen hälsar på oss eller visar oss till något bord. Vi är helt osynliga. Och jag vet inte om det är för att personalen har spenderat för mycket tid i den mörka grottan så att deras ögon blivit dåliga eller något. Men ser oss det gör dom i alla fall inte.
Efter en bra stund så hugger jag tag i en yrhöna och säger åt henne att vi är två personer som skulle vilja ha ett bord. Hon viftar bort mig och säger att jag ska prata med en av killarna istället. Jaha. Inte en kille så långt ögat kunde nå! Men tillslut springer det förbi en grabb och jag hugger honom och förklarar samma sak för honom. Han ber oss vänta en stund, och 5 minuter senare, precis innan vi har funderat på att lämna stället så kommer han tillbaka och visar oss till ett bord. Det gamla uttrycket ”även en blind höna kan hitta ett korn ibland” stämmer fortfarande alltså…
”Jäklar det måste va bra tryck på den här restaurangen om det är sån mycket personal som springer omkring och det tar så lång tid att få hjälp”– tänkte jag. Men så fel jag hade. Restaurangen va i princip helt tom. Vi leddes in i en av grottgångarna och fick ett bord i alla fall. Vi va helt ensamma i rummet. Men när vi hade suttit där en stund så kom en familj och satte sig vid ett bord lite längre bort.
Nu kan man ju tänka sig att servitören skulle ha frågat oss vad vi ville ha att dricka innan han lämnade oss vid bordet. Icke. Inte heller fick vi någon meny heller. Och nu satt vi ju lite så till i den här grottgången att vi liksom inte kunde haffa någon servitör som sprang förbi för dom springer liksom inte förbi i gångarna om dom inte ska till kunderna. Och vad i hela friden ska dom till kunderna och göra? Restaurangkunder sköter väl sig själva?
Hepp. Det går väl typ 10 minuter och då går jag till entrén och ber om en meny. Vi väljer ut vilken mat vi vill ha men det kommer ingen servitör. Vi väntar och väntar men ingen kommer. Plötsligt kommer servitören. Men inte till oss. Utan till familjen som kom efter oss, och tar en order från den familjen istället. När jag visar att vi också vill beställa så får jag bara ett tecken om att han kommer tillbaka sen. Det va säkert hans plan att komma tillbaka sen. Frågan är bara vilken dag han hade tänkt återvända för att ta våran beställning också. Det gick minst 10-15 minuter till innan han kom tillbaka och ärrade av första intrycket och insikten i att klockorna står still på det här stället så ville vi beställa allt på en gång men nej det gick tydligen inte.
Av honom kunde vi bara beställa dryck. Jaha, okey. Vi beställde dryck och det tog säkerligen 10 minuter till innan vi fick den. Självklart fick vi fel dryck. Jag fick en Coca Cola utan is istället för juice med is och min vän fick en Fanta med massa is fast hon sa att hon inte ville ha is. Nåväl. Vi påtalade direkt när vi fick drycken att vi va redo att beställa maten också. Servitören sa att han skulle skicka hon som tar beställning på maten. Jaha okey. Tillbaka till vänteläge. Rast vila på stället alltså. Jo man tackar ja. Synd att det inte va en affärslunch på betald arbetstid.
10 minuter senare kom servitören som skulle ta vår beställning på mat. Vi beställde in friterad ost, nån tonfisksallad och lite annat smått och gott. Det tog säkert 30 minuter för maten att börja komma in. Ja just det, nej all mat kom inte på en gång utan dom skickade ut en tapas åt gången också. Vilket va lite dumt för dom va så jäkla små dom här tapasen att det som blev som 10 minuters pauser mellan alla olika tapas. Vi hade då vart på restaurangen i snudd på 90 minuter och vi hade inte ens börjat äta än.
Självklart fick vi in fel mat men vi va så hungriga och frustrerade att vi inte orkade klaga på det. Vi va bara så glada att äntligen se mat att det inte spelade någon roll vad vi fick in. Och jag måste säga det att maten va helt fantastisk god och det va ju lite speciellt att sitta i en grotta och äta middag också. Inte supermysigt kanske, men annorlunda och lite spännande i alla fall.
Men den dåliga servicen fortsatte. Dom kom och rev i tallrikar i tid och otid fast vi inte hade ätit upp och fast det va jättelite folk i restaurangen. Ni vet så som vissa restauranger kan göra när dom vill bli av med folk för att dom har folk på kö som vill in och krubba. Jättekonstigt.
Nåväl. Maten va kanonbra och priserna va också ganska bra vill jag minnas. När vi åkte därifrån så kommer jag ihåg att jag tänkte ”shit vad den här restaurangen hade blomstrat om dom bara hade haft personal som vet hur man ger lite service”. Då hade jag kanske åkt tillbaka. Men nu gör jag inte det för jag vill inte förlora 1,5 timme av mitt liv på att kämpa som en leopard på savannen för att få mat och dryck innan jag svälter ihjäl. Det är liksom inte värt det. Därför har jag inte återvänt. Så i detta fallet räcker det tyvärr inte att maten va kanonbra. Den extremt bristfälliga servicen gör det inte värt det.
Jaha så kan det gå. Det blev att ta fram den stora motorsågen idag. Men vet ni. Jag tycker inte att det är mer än rätt att företag som tar bra betalt för att ge service ska få höra när dom ger dålig service. Dels för att andra ska kunna lägga sina surt förvärvade slantar på något annat företag som kanske gör jobbet bättre, men även för att företaget själva ska få en chans att bli bättre. Sitter vi tysta som svenska tigrar så gynnar det ingen.
Vi går hem sura med näven knuten i fickan, restaurangen får inte en chans att bli bättre och de intet ont anande framtida kunderna kommer även de gå i fällan och behöva få samma dåliga upplevelse som vi.
Så. Med det sagt är jag FÖR att vi skandinaver börjar klaga lite när det faktiskt finns anledning att göra det. Vi kan kosta på oss det. Fan vi har ju vart goda samariter sen Jesus va grabb, eller åtminstone sen vi slutade va vikingar. Vi har ju aldrig klagat eller gjort något väsen av oss. Inte ens när en liten man med en liten lustig mustasch körde soldater kors och tvärs genom vårt avlånga land under andra världskriget så stod vi på oss. Vi skulle vara neutrala. Jajjameeen. Neutrala, lagom och mellanmjölk har vart melodin i kråksången. Men vart har det tagit oss? Ja säkerligen har det räddat oss från en hel del diplomatiska knivigheter men idag, med tanke på hur världen funkar idag, så känns det som att vi skulle ha mer att tjäna på att bygga lite råg i ryggen och sträcka på syltryggarna som kroknat av decennier av fredagstacos och postkodlotteriet.
Jag tänker att det är vår tur nu. Vår tur att stå upp för oss själva lite. Ställa lite krav. Där det är lämpligt och försvarbart så klart.
Smakar pizzan kartong – säg till.
Är din Kyckling Kiev medium rare – säg till.
Är osten dåligt micrad – säg till.
Är din optiker glad i alkohol och vill dra med dig ner i träsket- säg till och gå till en terapeut.
Bjuder din terapeut på rödtjut – säg till så tar jag med en flaska och hänger med nästa gång.
Och med det mina vänner hoppas jag att jag inte har skrämt bort er från att äta mat på restauranger här på Gran Canaria. Det finns bra restauranger här också. Har jag hört. Säger dom som vet. Enligt säkra källor ska det vara så i all fall. Kanske hittar jag också dit en vacker dag så att jag kan göra ett annat poddavsnitt som heter ”fantastiska restaurangerfarenheter på Gran Canaria”. Det ser jag fram emot!
Har du några tips på riktigt bra restauranger på Gran Canaria så får du mer än gärna maila mig och rekommendera mig dom. Min mail är som vanligt putte(snabela)grancanariapodden.se
Glöm för bövelen inte att följa Gran Canaria Podden i din podcastspelare. Då får du en liten trevlig notis när nästa avsnitt släpps. Gran Canaria Podden finns på Spotify och på i princip alla plattformar där poddar finns. Tusen tack för att du lyssnat!
Ok amigos, que tengan un buen dia.
Hasta luego.
Ciao!