Husbil från Sverige till Gran Canaria del 2

För att lyssna på detta poddavsnitt via Spotify:

För att lyssna på detta poddavsnitt via Apple Podcasts:

För att lyssna på detta poddavsnitt direkt i din webbläsare:

Uppdatering 14 – 4e oktober

Dagen D va kommen. Det va dags att äntligen lämna fastlandet för atlantpärlan som vi alla älskar så mycket. Vi städade Skorven, stängde av gasolen, fyllde på luft i däcken, preppade passen, lastade på motorcykeln och fyllde på motorolja. Runt 8 deciliter hade han dragit i olja under resan ner. Det ska enligt handboken vara nästan precis rätt mängd det. Färjan skulle gå från Huelva klockan 23.59. Vi lämnade Mazagon runt klockan 21 och det tog bara runt 10-15 minuter så va vi framme på parkeringen där bilar brukar stå och vänta på färjan. Det va redan en 20 bilar där när vi kom så vi ställde oss i en av köerna. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara nån jättebrant ramp som jag skulle behöva köra uppför för att komma ombord. Ni minns kanske hur det va på färjan Trelleborg – Travemünde. Kopplings-slir och ångest tog oss upp för den rampen! Det blev ingen jätteramp MEN nog fasen blev det en ramp alltid. Trots att vi stod ganska långt fram i kön så fick vi köra på i princip sist. Till höger om mig såg jag rampen som jag skulle bli tvungen att ta mig upp för. Jag rätade upp skorven mot rampen, slängde i tvåan, som numera gick i ganska bra, och drog plattan i mattan. Skorven skakade duktig på grund av den högst ojämna enorma rampen av metall. En arbetare på båten såg min ansats och vinkade febrilt att fortsätta, ”gasa gasa gasa, längre fram längre fram” fick jag instruktioner om. Jag körde upp så nära jag kunde i röven på framförvarande husbil, som stod precis innan krönet på rampen. Shit! Skulle jag bli stående bakom husbilen? Ska vi fortsätta framåt sen eller vad händer? Kommer jag behöva stänga av motorn och lägga i 1an sen för att kunna ta oss upp sista biten över krönet? Det går aldrig att komma upp i den här lutningen genom att starta på 2an. Arbetaren på båten signalerade att jag skulle stänga av bilen. Det va tydligen här vi skulle stå. I en ganska rejäl lutning längst upp på rampen precis innan krönet. Jag drog handbromsen så hårt jag bara kunde och lät en växel vara i och tänkte att ”måtte Skorven inte rulla baklänges under resans gång”. Men som tur va kom dom och klossade alla bilar som stod parkerade på rampen.

husbil till kanarieöarna — Husbilen på färjan från Spanien till Kanarieöarna.

Daniel insisterade på att han skulle hänga i Skorven under hela resan men jag insisterade på att han skulle hänga med upp. Vi hade ju ändå stängt av både gasolen och kylskåpet och det fanns en risk att han skulle dra ur bodelsbatterierna om han satt där och förbrukade el utan att få tillbaka något på solpanelerna. För att inte tala om risken OM något gud förbjude skulle ske där nere. En brand eller en läcka eller liknande. Nej han fick snällt följa med upp på däck.

Vi tog med oss täcke, mat, filtar, tandborste och lite såna grejer i våra ryggsäckar. Vi hade dom billigaste biljetterna för det va det enda som fanns kvar när vi bokade. Det hela liknade en vanlig flygstol. Långt ifrån tillräckligt om man ska sitta i den i 36 timmar och sova i den i två nätter egentligen. Om vi va pigga och fräscha när vi klev på färjan så tog det inte mer än 6 timmar innan vi va helt mos igen. Vi sov riktigt dåligt i flygstolarna första natten och syrenivån va lägre än på en överfylld förskola och färjan, som nu befann sig långt ute på havet, hade börjat gunga en del. Så fort dom öppnade garaget så att man kunde gå ner och hämta saker i bilarna så började jag poppa åksjuketabletter. Dom gör verkligen under måste jag säga! Vi hade tänkt va lite produktiva och jobba lite på båten men på grund av omständigheterna så funkade inte våra hjärnor. Och det gjorde inte internet heller för den delen. Inte ens dom som köpte till internetpaketet hade internet. Vi spenderade mesta delen av tiden åt att äta mat och snacks och tittade på filmer som ingick i färjans egna entertainmentsystem istället. Och faktum är att dom hade en hel del bra filmer faktiskt. Jag såg bland annat ”The Bucketlist” Med Jack Nicholson och Morgan Freeman. Den är ju lite mysig! Men timmarna gick otroligt långsamt. Då och då tog vi en liten promenad på båten för att sträcka på benen och få igång blodcirkulationen men rätt snart hade man sett det lilla som fanns på båten och blev uttråkad av det också. Hade vi vart lite snabbare så hade vi kunnat haffa några av de lite mer lyxiga flygstolarna som faktiskt går att fälla bakåt så att man åtminstone kan ligga någorlunda raklång och sova. Om än med en lite knepig lutning. Många timmar spenderades på att lyssna på lite olika podcasts som jag hade laddat ner i förväg. Med ”Den som skrattar förlorar podcast” i öronen satt jag och småfnissade för mig själv som en liten pojke på julafton.

Som vanligt hade jag köpt med mig alldeles för mycket mat. Det fanns inte en chans att jag skulle få i mig all den där provianten. Det va yoghurtar, russin, bananer, munkar, juice, mackor, ostar, choklad, chorizo och gud vet allt. Det jag inte tänkte på va att man gör av med ungefär noll kalorier per dag på den där båten och att man med det inte alls blir lika hungrig som man brukar bli en vanlig dag då man faktiskt rör på sig och använder den grå massan. Jag lärde i alla fall känna några latinos från Venezuela som också skulle till Kanarieöarna. Vi pratade om deras ekonomiska situation och om alla konstigheter som sker i världen just nu. Det va uppfriskande och gjorde att man fick en liten men ak så viktig energiboost på zombiebåten utan syre och internet där folk gick runt som vandrande lik och bara väntade på att få komma fram och vakna till liv igen.

Andra natten sov jag bättre. Med lite piller i kroppen, pluggar i öronen och en buff runt ögonen så gick det ändå hyfsat. Visst man vaknade fortfarande var 40e minut av att hela kroppen värkte men när man väl sov så sov man åtminstone. Men det fascinerade mig hur många människor som helt obrytt kan sitta bland människor som sover och titta på film på sin mobiltelefon med volymen uppskruvad till max. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man inte kan tänka längre eller visa mer hänsyn än så. Är det inte ett väldigt väldigt underligt beteende?

Runt 6 på morgonen ropade dom ut i högtalarna att vi började närma oss Gran Canaria. Jag bytte raskt om från sovkläder till något lite mer anständigt och gick fram några meter till sätena där Danne hade slagit läger. Han sov fortfarande så jag fick lov att väcka honom. Han hade sovit förvånansvärt gott men va ändå rätt mosig efter de långa 36 timmarna på havet. Jag tittade ut genom fönstren bakom honom och såg hur vi nu seglade in i Las Palmas välbekanta hamn. Solen krigade hårt för att nå fram bakom molnen och spred stundom sitt ljus över oss när vi lade till. Någon gnällde lite över molnigheten men jag tänkte tyst för mig själv ”vänta bara tills vi kommer förbi la Panza del Burro vid Vecindario och till Maspalomas i söder. Där väntar solen på oss!”. Solen kanske förlorade slaget i Las Palmas den dagen men den vinner allt som oftast kriget i södern. Det är sen gammalt.

Nu ropade dom ut att det va dags att bege sig till sina fordon. Vi sa hejdå till våra nya latinovänner, tog vårt pick och pack och hastade ner till Skorven som tack och lov fortfarande stod där snällt och väntade på oss. Vi öppnade upp och klev in. Det va otroligt varmt där inne. Jag vet inte om det va värmen från motorerna och liknande som gör att det blir så varmt där nere men hur eller hur så fick vi öppna upp allt vi kunde för att inte förvandlas till ångkokta svennebanandumplings. Plötsligt öppnades det enorma bogvisiret bakom oss och ljuset sken in starkt som om vi hade gått över till andra sidan och nu mötte vår skapare. Lyckligtvis va så inte fallet. Men man kan ju lugnt säga att vi såg ljuset i tunneln efter så många dagar on the road. En strid ström av små personbilar började rulla ut bredvid oss ner för rampen och ut i ljuset. Nu va det snart vår tur. Eftersom vi stod i en sån rejäl uppförsbacke så vågade jag inte chansa. Jag la först i ettans växel och vred sen om nyckeln i tändningslåset. Skorven startade upp villigt. Strax därefter rullade husbilen framför oss framåt, personalen tog bort våra klossar och signalerade åt oss att följa efter. Skorven är superstark på ettans växel men inte så snabb. Men det va heller ingen större brådis. Vi kom upp till den numera tomma platån där alla andra bilar hade stått parkerade och gjorde en u-sväng. Den gamla klenoden har långt ifrån världsrekord i svängradie men vi tog ut svängen så mycket vi bara kunde så att vi skulle slippa riskera att behöva stänga av motorn för att backa och dona. Det gick bra. Fullt rattutslag med muskelservon löste biffen och nu stod vi med nosen mot bogvisiret, redo för upploppet.

Även om vi inte hade lämnat färjan än så kunde vi redan nu känna hur vi välkomnades av Gran Canarias varma och välbekanta varma vindar. Det va som att bli kramad av en gammal vän. En härlig känsla spred sig i min kropp. En blandning mellan stolthet, tacksamhet och lättnad av att äntligen vara framme på riktigt. Vi hade gjort det! Vi hade lyckats! Dom två galet naiva gamla barndomsvännerna från Köping hade faktiskt lyckats köra 350 mil hela vägen från Sverige till Gran Canaria genom Europa med en gammal skorv från 1970 med en högst tvivelaktig växellåda. Jag va nästan tvungen att nypa mig i armen för att tro på det själv.

Vi tittade på varandra och log, sen la jag i tvåans växel och körde sakta in i ljuset…

0 kilometer kvar. We did it!

Vi landade på Gran Canarisk mark den 6e oktober.

Framme med husbilen i Las Palmas och basilikan Basse överlevde men han är trött.

—

Tack!

Jag vill passa på och rikta ett stort tack till alla er goa lyssnare och läsare där ute som har följt vårt äventyr under dom här veckorna. Tack för all pepp och kärlek och alla delningar av våra inlägg som har gjort att fler har kunnat ta del av resan från Sverige till Gran Canaria med Skorven. Det har hjälpt oss nå ofantligt under de lite tuffare tiderna av äventyret.

Och ett stort tack till er som vill, kan eller har möjligheten att blåsa lite vind i Gran Canaria Poddens segel via Buy Me a Coffee. Då och då eller som månadsmedlem. Det gör stor skillnad ska ni veta och det underlättar verkligen mitt arbete med podden.

Vi seglar vidare och jag ser fram emot ännu en härlig vinter med er i hörlurarna. Oavsett var ni befinner er i världen. Men du kommer väl till Gran Canaria i vinter?

/Putte

Frågestund

Ja så kan det gå när man är på äventyr. Och nu mina vänner ska jag försöka svara på alla era frågor som har kommit in. Jättekul att så många av er har tagit sig tiden att skriva in. Jag tänkte att vi tar det i någon typ av kronologisk ordning och kickar igång det hela med en fråga från Monika och hon skriver såhär:

”Tack för en jättetrevlig podd Putte, jag undrar hur i hela friden du kom på idén att köra husbil hela vägen från Sverige till Gran Canaria”?

Haha ja det är en bra fråga Monika. Nej men ska jag vara helt ärlig så va det lite av ett spontant infall faktiskt. Jag va i Sverige i våras och hade precis tagit ut husbilen för säsongen och fick återigen uppleva hur fantastiskt husbilslivet är. Och det fick mig att fundera lite på om jag inte skulle ta och testa husbilslivet på Gran Canaria också. Jag har ju bott i allt från bungalows till studios och rum under åren på ön. Så där föddes väl ett litet frö kan man säga. Sen av en slump råkade jag se en gammal Mercabuss från 1970 på Blocket som jag tyckte såg intressant ut så jag skrev på den och en vecka senare så körde jag hem den från Nässjö till Köping. Och då va det bestämt. Det skulle bli en vinter i husbil på Gran Canaria! Och faktum är att jag tror att jag behövde den förändringen och äventyr och krydda som det innebär att bo i en husbil istället för en lägenhet eller bungalow. Det blev lite av en nytändning och ett nytt sätt att upp-leva Gran Canaria helt enkelt.

Men jag förstår vart frågan kommer ifrån och jag ser ju på sättet frågan är ställd att det kanske inte hör till vanligheterna att man kör ner en husbil hela vägen från Sverige till Gran Canaria. Särskilt inte en 54 år gammal sådan. Och ska jag vara helt ärlig så ifrågasatte jag mitt beslut många gånger under sommaren i Sverige och även senare på resan ner genom Europa. Särskilt när det höll på att gå åt skogen så klart.

Och det leder oss faktiskt ganska bra in på Anders fråga. Han skriver såhär:

”Tjena Putte, jag undrar: Hur vågade du köra ner en sån gammal husbil till Kanarieöarna. Är du flång galen pöjk”?

Haha ja som jag nämnde tidigare så ifrågasatte jag faktiskt mitt beslut många gånger efter att jag hade köpt husbilen. Främst eftersom den hade en högst tvivelaktig växellåda med växlar som va ganska svåra att få i, en läckande bakaxel på ena sidan och en mängd andra mindre problem och behov som behövdes ses över. Men det va väl i grunden min naivitet som gjorde att jag vågade. Jag är ju obotligt positivt lagd och tror ju att allt ordnar sig och att allt går att fixa. Vad är det värsta som kan hända liksom? Jag kände att jag bara va tvungen att ge det ett försök. Går det så går det. Och går det inte så får man bara hitta en lösning eller en annan väg helt enkelt. Jag har bestämt mig för att jag vägrar ligga på min dödsbädd och ångra massa saker som jag inte vågade göra i livet. Och när husbilen väl va köpt så fanns det liksom ingen återvändo.

Sen ska jag säga det att även om det är en gammal husbil så är det ju faktiskt en Mercedes. Som dessutom är byggd på den tiden då man fortfarande byggde med rejäl kvalitet. Och motorerna i dom här gamla klenoderna sägs ju vara oförstörbara. Och ni som har lyssnat på avsnitt #85 som heter ”Den berömda Taxin på Gran Canaria som gått 177 varv runt jorden” vet vad jag pratar om. Motorerna på dom gamla Mercedespersonbilarna gick runt 100.000 mil innan dom kastade in handduken. Och den här bussen hade ”bara” gått strax under 46.000 mil när jag köpte den. Och när jag nämner för folk hur långt pärlan gått så är det många som ryggar tillbaka och tycker att det är långt. Ja det är ju många mil men vi måste komma ihåg att allt är relativt. Det är långt för en modern personbil men det är inte så långt för en buss som är från en era då man fortfarande byggde saker för att hålla.

Träffade faktiskt Dominguito i Maspalomas häromdagen.

Och kan Mercedes personbilar från 80-talet gå 100.000 mil så nog fasen borde väl en Mercedesbuss från 70-talet klara av ett par tusen mil till tänkte jag. Det är ju dessutom faktiskt en buss med motor som förmodligen är byggd att gå än längre än personbilar. Och jag gjorde faktiskt en jungfruresa från Köping till Norrland på runt 130 mil tur och retur strax innan vi åkte söderut i Europa. Det blev på sätt och vis en testresa. En chans för Skorven att bevisa sig helt enkelt. Och en resa där vi verkligen fick chansen att bekanta oss med varandra. Och det va ganska bra faktiskt för det va på den resan som jag lärde mig att även om växellådan är lite lurig och det är svårt att få i växlarna så går det om man bara får in ”knycken”.

Och med tanke på hur extremt många av dessa bussar som såldes back in the days så är det ju inte supersvårt att få tag på reservdelar trots att bilen är gammal. Och i och med att det är en gammal diesel så är dom ju relativt lättskruvade och vilken bonde som helst kan ju meka med den. Vilket också är en fördel när man åker land och rike runt. Speciellt om man är på landsbygden så klart.

Sen ska jag säga det att husbilen som jag tidigare byggde också är en Mercedesbuss. Så jag har ju viss erfarenhet av dom här gamla klenoderna och vet hur pålitliga dom är *ta i trä*. Hade jag inte haft den personliga erfarenheten av gamla Mercedesbussar så hade jag nog aldrig vågat göra den här resan med ”Skorven”, som den har fått heta på grund av sin väderbitna lack.

Anette frågar:

”Vad va du mest orolig för inför resan?”

Tack för din fråga Anette. Jadu, vad va jag mest orolig för inför resan. Delvis va jag ju lite orolig för växelllådan men samtidigt hade jag ju kört mer än 120 mil med Skorven innan så jag kände väl ändå någonstans att det inte blev sämre så på så vis kunde jag släppa den oron lite. Så det som jag oroade mig mest för va väl egentligen backarna i bergen som jag visste att Skorven skulle behöva kämpa med. Och det blev ju lite av ett helvete på småvägarna. På dom stora vägarna fick man bara hacka i sig att det gick sjukt långsamt men vi hade ju inte brådis så det va okey. Men det jag va mest orolig för va väl om vi skulle åka på en punktering eller kanske till och med en däckexplosion som skulle resultera i att vi kör av vägen eller krockar med ett mötande fordon eller liknande. Det hade ju vart förödande. Därför såg jag till att ha stenkoll på däcktrycken på däcken runt om och det va smutt att ha med sig en egen kompressor för att kunna fylla på vart vi än befann oss och slippa leta och dessutom betala pengar för något så simpelt som att fylla på luft i däcken. Ja för inte sällan tar dom betalt för det utefter dom stora vägarna faktiskt.

Rolf från Strängnäs skriver och frågar såhär:

”Hej Putte, tack för en kanonpodd. Såvitt jag förstår va Skorven en färdigbyggd husbil när du köpte den men behövde du göra några uppgraderingar för att passa dig och det Gran Canariska vädret eller liknande?”

Oj, bra råga Rolf. Ja det stämmer att Skorven redan va byggd som husbil. Det är faktiskt ett väldigt bra bygge måste jag säga. Såvitt jag förstår är den byggd av en plåtslagare uppe i Norrland på 80-talet och han använde sig av delar och inredning från en gammal KABE-husvagn. Men med tanke på att det är över 40 år sedan husbilen byggdes och är i princip orörd sen dess så behövde den absolut en hel del uppgraderingar.

Rev ut det extremt gamla gasolkylskåpet som gick på gasol.
Installerade en modern kompressorkyl som går på el.
Höjde diskbänken för att få plats med den nya kylen.
Satte på en till 110w solpanel. Så nu har jag 220w totalt och laddar runt 12a i solen.
Uppgraderade solcellsregulatorn till en med lite högre verkningsgrad.
Bytte ut det gamla blybatteriet mot två litiumbatterier för att klara att driva kylen.
Gick igenom gasolsystemet. Bytte ut lite gamla slangar och glykolen i läckagetestaren.
Bytte ut en gammal trött solcellsfläkt och installerade en takfläkt i takluckan.
Bytte ventiler på alla däck. Av erfarenhet vet jag att dom brukar kunna ge sig. Verkstan passade även på att riva ut slangarna så nu kör jag slanglöst.
Lagade lite ytrost runt om på bilen. Och här behövde man ju inte vara försiktig för det är ju en gammal skorv som är väldigt sliten i lacken MEN relativt rostfri. Så det va bara att spraya på.
Mycket av elen va ju redan dragen men bilen är ju byggd på 80-talet och då hade man ju inte så mycket datorer och annat som behövde ström så jag drog lite egen el och satte upp lite eluttag för att passa mina behov.
Kopplade in internet.
Byggde och kopplade in ett ganska sofistikerat larm med kamera och hela balunsen.
Monterade en reflektorgardin på framrutan som reflekterar bort solen.
Gjorde rent färskvattentanken – man vet ju aldrig när det är gjort sist.
Gjorde kopior på alla nycklar. Ja det fanns bara en uppsättning nycklar.
Köpte en portabel dusch med handpump för att kunna duscha ute när det behövs.

Går igenom elen och uppgraderar det mesta.

Detta går lite hand i hand med Monikas fråga. Hon skriver såhär:

”Hej, jag har själv åkt mycket husbil genom Europa så jag vet mycket väl hur mycket galet som kan hända när man är på vägarna. Förberedde du Skorven något inför det långa äventyret? Tack för ditt fina arbete med Gran Canaria Podden”.

Tack för en bra fråga Monika. Ja absolut. Jag är ju vad man kallar för ”blå person”. Dvs en person som gärna planerar och förbereder. Så absolut. Förutom alla uppgraderingar som nämndes ovan så gjordes även en stor service när jag va hos min mekanikerkompis Anders i Norrland strax före avresa. Då gjorde vi det här:

Ny kylarvätska.
Olja och filter samt oljetillsats.
Dieselfilter och förfilter.
Luftfilter.
Bytte kilrem.
Bromsvätska och slangarna till bromsvätskan och luftade bromsarna.
Fettade in hjullagren.
Fettade in alla nipplar.
Bytte packning i den läckande bakaxeln.
Klippte av servoremmen – tyvärr. Servopumpen va lite kass.

Stor service på gång inför den långa resan mellan Sverige och Gran Canaria Kanarieöarna.

Så stort tack till Anders som hjälpte mig med att göra servicen. Det va guld värt att få lära sig sin bil lite bättre. Har man en sån här gammal pärla så måste man liksom lära sig lite basics åtminstone. Och fördelen är ju att dom här gamla klenoderna är relativt lättmekade så till skillnad från många moderna bilar och husbilar så är det ju faktiskt möjligt att göra lite själv.

När jag kom ner till Västmanland igen sen så byggde jag en liten plattform i trä till motorcykelstället bak på bilen för att enklare kunna lasta på och av den lilla 125an. Och sen oljade Daniel in soldäcket på taket som förmodligen inte sett en droppe olja sen det byggdes.

Utöver det så preppade jag husbilen med saker som:

Domkraft, spärrskaft och pallbockar.
Förstaförbandslåda.
Varselväst
Kompressor och cykelpump för att kunna fylla på luft i däcken själv när det behövs.
Däckspray
Dc-dc-laddare på 30A för att kunna ladda bodelsbatterierna när man kör.
Kylarvätska, motorolja, bromsvätska och lite filter.
Verktyg
Fettspruta
Mekarkläder

Alla dom här sakerna är ju liksom tråkiga att ha med för det tar sån jäkla plats. Å andra sidan är det djävulskt skönt att veta att man åtminstone är lite förberedd om det skulle hända något. Då kan man åtminstone lösa lite enklare problem som kan uppstå själv. Jag kan säga såhär att jag, med tanke på hur mycket stålar som gick åt, borde ha blivit sponsrad av Biltema under den här perioden. Och frågan är om jag inte la nästan likla mycket pengar på deras fantastiska mjukglass som på bilgrejer. Jag tror det blev en 13 biltemaglassar med tuttifruttiströssel förra sommaren.

Tyvärr har någon monterat bort reservdäcket under bilen. Där sitter numera en enorm dieseltank som man inte kan använda för någon har supit bort nyckeln till tanken. Men med det sagt så skulle vi va tvungna att ha reservdäcket på taket eller inne i bilen. Men däcken är ju stora och svintunga så det är ju ingenting man trollar bort i ett hörn någonstans. Nej vi tog faktiskt ett aktivt beslut i att skita i reservdäck. Jag köpte istället grejer för att kunna laga enklare punkteringar men skulle det smälla rejält så skulle det få bli bärgare in till verkstad helt enkelt.

Och detta leder oss in på Åkes fråga…

”Hur gjorde du med försäkring och sånt”?

Jag är faktiskt en ganska stor fan av försäkringar. Särskilt på mina motorcyklar och husbilar måste jag säga. Ofta tycker jag inte att skillnaden mellan halvförsäkring och helförsäkring är särskilt stor och i min husbilsförsäkring som är helförsäkring så ingår något som jag verkligen uppskattar när jag är ute och kör i Europa och det är assistansförsäkringen. Dvs att man kan bli hämtad med bärgare när som helst vart som helst när det skiter sig. Jag tror till och med att det ingår typ 2-3 bärgningar per år i min försäkring. Och bara vetskapen av det gör att jag kan slappna av lite och sova gott om nätterna och det tycker jag det är värt när man är på rull. Speciellt när man kör så mycket som man gör när man är ute med husbilen i Europa och plöjer hundratals mil. Man vet att hjälpen bara är ett samtal bort i princip och det behöver inte kosta skjortan. Och i det här fallet innebar det dessutom att vi kunde lämna det enorma reservdäcket hemma och spara en hel del plats.

Karin frågar:

”Hej jag är nyfiken på vilken rutt valde ni och varför valde ni just den? Och körde ni betalväg eller gratisvägar? Blev ni tvungna att köpa miljödekaler?”

Bra fråga Karin. Jag tror att mycket av detta besvarades i resedagboken men man kan väl säga att vi valde att köra snudd på så rakt som möjligt mot Huelva i Spanien där färjan till Gran Canaria skulle gå. Tanken va aldrig att resan ner skulle bli någon nöjesresa eller någon semesterresa. Fokus va att ta sig ner hel och ren och allra helst så billigt som möjligt. Och sen gjorde jag faktiskt så att jag gjorde lite research på vilka vägar som är gratis som har minst lutning. Varför då kan man undra? Jo för att Skorven är en trött gammal husbil som inte tycker om backar. Och efter noga övervägande och en hel del snack med AI-assistenten ChatGPT så kom vi fram till en rutt som förmodligen skulle passa oss ganska bra.

Så för att spara lite mil, tid och pengar vi tog färjan från Trelleborg till Travemünde istället för att åka via den orimligt dyra bron till Danmark. Vi betalade drygt 650 kronor för en husbil på 6 meter och två personer. Det är överkomligt måste jag ändå säga. Färjan tog runt 8 timmar och det fanns inte jättemycket att göra på båten kan jag säga.

Och därifrån körde vi till Köln. Sen körde vi igenom Luxemburg och sneddade liksom igenom Frankrike strax söder om Paris med sikte mot Bordeaux på västkusten. Sen körde vi över Pyrenéerna och passerade San Sebastian mot Burgos. Och där gjorde vi faktiskt ett avsteg från vår planerade rutt. Där styrde vi vår kos MOT Madrid istället för att passera väster om Madrid via Salamanca och Mérida. Anledningen till att vi gjorde det va för att vägen via Madrid såg större ut. Dock fick vi senare veta att den vägen är lite mer bergig än den västra vägen så vi fick bråka med uppförsbackar en hel del där tyvärr. Men men, det gick det också.

Betalvägar eller inte – that is the question!

Tanken va att vi skulle försöka undvika betalvägar så långt det bara gick för det blir ganska snart rätt dyrt om man bara kör betalväg. Inte sällan blir det en euro per mil och kör man 30-40 mil om dagen så drar det rätt snart iväg och blir en del stålar. MEN tyvärr va det heeeelt olidligt att köra på gratisvägarna med gamla Skorven som bara går i 80 kilometer i timmen. Det va start och stopp och rondeller varannan kilometer och det tog evigheters evigheter att komma någonstans. För att inte tala om hur trött han va i alla backar på dom här småvägarna och hur jobbigt det va att behöva växla så mycket med den tveksamma växellådan. Vi provade gratisvägarna en dag men efter en vansinnesfärd på småvägar i mörker och regn i södra Tyskland så bestämd vi oss för att aldrig mer köra på dom där småvägarna utan bespara oss huvudvärken så mycket vi kunde och köra på stora vägar istället. Det fick kosta vad det kosta ville. Vi fick bara hacka i oss det helt enkelt. Det va inte värt huvudvärken. Jag har ju kört dom där gratisvägarna förut och ibland kan dom ju va helt okey men i Frankrike speciellt tycker jag dom är helt värdelösa. Det va inte ens kul när jag körde där med motorcykel. Man hinner precis få upp farten och då kommer ett jäkla rödljus eller en rondell så då måste man bromsa och växla ner. Nej det är för hattig körning. Det går liksom inte att hålla på så i 5-6 timmar om dagen. Hade det vart mer av en nöjesresa eller semester och man bara kör 10-20 mil om dagen. Ja då hade det nog funkat bra.

”Blev ni tvungna att köpa miljödekaler?”

Nej faktum är att vi undvek att köra in i alla stora städer som krävde miljödekaler. Vi höll oss i utkanten av storstäderna och miljözonerna istället. Dels för att slippa den tunga trafiken där inne i smeten men också för att det är lättare att hitta ställen att sova på utanför storstäder. Enda gången vi åkte in i en miljözon va när vi va i Köln men då parkerade vi exakt utanför miljözonen och tog scootern in till stan.

Anna frågar:

”Hej Putte, är själv nyfiken på husbilslivet. Jag undrar, tog ni in på camping eller fricampade ni”?

Tack för din fråga Anna och kul att du också är nyfiken på husbil. Eftersom husbilen är byggd för att fricampa så stod vi inte en enda natt på camping faktiskt. Och där sparade vi så klart in en hel del pengar. Det är väl åtminstone ett par tre hundra kronor per natt för camping i Tyskland, Frankrike och Spanien. Nej det fanns som ingen anledning för oss att stå på camping. Solpanelerna och dc-dc-laddaren såg till att vi nästan alltid hade fulla batterier och jag älskar känslan av att stå ute i det fria, att leta nya sovplatser varje kväll.

Anna frågar även:

”Vilket va det bästa stället vs det sämsta stället ni övernattade på?”

Ska jag va ärlig, och som säkert framkom från resedagboken, så stod vi sällan på jättevackra ställen. Vi va rätt lata och försökte alltid hitta något som inte låg alltför långt ifrån motorvägen via appen Park4Night. Men visst. Vi stod en natt i en skogsdunge ute på landet i Frankrike. Det va rätt mysigt. Vi stod mer eller mindre i en olivlund i södra Spanien en natt. Det va lite idylliskt. Det bästa stället vi stod på va nog egentligen när vi kom ner till havet i Mazagón i Spanien bara ett stenkast ifrån Huelva där färjan skulle gå ifrån. Det va så vansinnigt härligt att nästan vara framme, att äntligen få bada i havet och njuta av solen och värmen ett par dagar innan vi skulle ta färjan till Gran Canaria. Det är ju det som är lite tråkigt med Frankrike och Spanien, det finns ju för bövelen inte en sjö att bada i så långt ögat kan nå. Jag minns att jag njöt som ett litet barn när jag gick till sängs första kvällen i Mazagón. Tacksam för att jag inte skulle behöva köra bil i 6 timmar dagen därpå. Det va fantastiskt. Platsen som sådan va kanske egentligen inte så ”wow” för vi stod egentligen bara på en parkering precis bredvid vägen som gick igenom byn men

Det sämsta stället som vi övernattade på va förmodligen när vi precis hade kommit in i Spanien och upp i bergen. Det va mörkt och jävligt och det regnade och vi hade börjat få problem med bilen. Vi va helt slut av körningen och strulet med bilen så vi svängde in på en bensinstation och frågade om vi fick övernatta där. Och det fick vi. Men det blåste snudd på storm och regnet piskade så hårt i sidan på husbilen att det va svårt att somna. Som löken på laxen visade det sig att bensinstationen va granne med en flygplats så då och då dundrade det till av plan som lyfte och landade i tid och otid. Det blev pluggar i öronen den natten kan jag säga.

Jovana frågar:

”Vad kostade det att köra husbil till Gran Canaria och hur lång tid tar det”?

Bra fråga Jovana. Allt som allt kostade det ca 15.000 kronor. Då är maten, dieseln, vägavgifter, färjorna och i princip allt inräknat. Den största kostnaden blev dieseln. Den kostade ca 5.500 kronor. Efter det va det nog kostanden för färjorna som gick på ca 5.000 kronor. Sen låg vägavgifterna på runt 3.500 kronor. Och sista tusenlappen la vi nog på mat faktiskt.

Hur lång tid det tar att köra med husbil från Sverige till Gran Canaria beror helt på vad man har för bil, hur mycket man kör varje dag och om man gör lite turistgrejer på dagarna eller ej. Vi körde ca 30-40 mil om dagen och hade räknat med att plöja de 400 milen på två veckor. Det blir nästan 30 mil om dagen. Och det låter ju inte som så mycket. Men kör man bara i 80 kilometer i timmen så tar det minst 4 timmar att tillryggalägga dom milen. Lägger man sen till alla uppförsbackar så får man nog lägga på en eller två timmar. Så vi körde nog 5-6 timmar bil per dag skulle jag säga. Sen hade vi ju ett haveri, som jag kommer att återkomma till lite senare, och det gjorde att vi valde att ta det säkra före det osäkra och välja en färja som gick nästan en vecka senare. Så allt som allt tog det oss 3 veckor att komma fram. Men då fick vi några välbehövliga dagars relax vid havet i Mazagón utanför Huelva innan vi tog färjan över till Gran Canaria.

David från Lindesberg frågar:

”Vilket land va trevligast att köra igenom och varför”?

Jadu David, Rent krasst kan jag säga att kör man från Sverige till Gran Canaria på Autobahn och bara på dom stora vägarna så ser i princip allt likadant ut. Man ser väldigt lite av landet när man reser på det sättet faktiskt. Det är bara grå betongsuggor, asfalt och på sin höjd lite träd och åker på sidorna. Så med det sagt är det svårt att säga vilket land som va trevligast att köra igenom den här gången då vi plöjde många mil på stora vägar. På sätt och vis va Tyskland trevligast för det va plattast så vi slapp massa jobbiga uppförsbackar. Men Tyskland är inte särskilt mysigt eller vackert om du frågar mig. Visst det finns definitivt pärlor där också men jag har som alltid haft fokus på att ta mig fram och liksom inte semestrat på vägen.

Frankrike tycker jag är absolut tråkigast. På alla resor jag gjort genom Europa faktiskt. Det är dyra vägavgifter, byarna är så folktomma att de känns som spökstäder och ingen jäkel snackar engelska så det går liksom inte att träffa å connecta med nå folk. Däremot, det jag definitivt måste ge Frankrike det är att dom har otroligt många rastplatser för husbilar där man kan tömma och fylla på vatten osv. Jag tycker dom slår både Tyskland och Spanien på fingrarna där. Och definitivt Sverige som jag tycker är helt värdelösa på just det. I alla fall om man jämför med Frankrike.

Spanien tycker jag kanske är trevligast att köra igenom. Det är alltid lite som att ”komma hem”. Man kan språket, vädret är alltid mycket bättre och bensinen tenderar att bli lite billigare dessutom. Det jobbiga med södra Frankrike och norra Spanien den här gången va ju alla berg och backar då…

Men jag har ju kört igenom dom här länderna ett par tidigare och då har jag kört mycket mindre vägar och då måste jag nog säga att den i särklass trevligaste biten faktiskt är när man kör i bergen precis mellan Frankrike och Spanien. Det är så vansinnigt vackert där. Jag minns när jag körde motorcykel där förra året. Herregud vad jag njöt. Jag fick en sån där rejäl kick av alla goa känslor som infann sig och ba kände att livet ta mig fasen är helt fantastiskt.

Ja någon gång i framtiden när ekonomin tillåter så ska jag åka till Pyreneerna och bara köra runt där i en vecka och njuta. Men det blir inte med Skorven kan jag lova. Nej det får bli motorcykel eller något annat skoj med lite mer pulver under huven.

Ola frågar:

”Hur funkar det med toalett”?

Haha ja det är en bra fråga det där Ola. Om jag fick en krona varje gång någon frågar hur det funkar med toa i husbil så hade jag haft råd att hålla på med Gran Canaria Podden på heltid flera gånger om. Nej men det är lite kul det där för det är ju lite av en grej i husbilsvärlden i Sverige. Många har ju faktiskt någon typ av toalett i sin husbil men alla hävdar bestämt att dom bara kissar i den. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför? Varför skulle man göra pipi men inte popo om man nu ändå har en toalett och ändå sitter på den? Det är ju pipi som tar plats liksom. Popo tar ju nästan ingen plats alls och man kissar ju bra mycket oftare än vad man gör #2 dessutom.

Nåväl det kanske finns ett bra svar på det där men ibland får jag en känsla av att det bara handlar om att folk skäms för att säga att dom gör popo i en plastlåda som man sen måste ta hand om med sina egna händer. Att det är den manuella handpåläggningen efteråt som är det pinsamma när det kommer till lite mer solida grejer. Eller så ljuger dom bara. I själva verket kanske dom skiter som fasen på sin toalett. Jag vet inte. Har du någon teori så får du gärna maila in till mig på putte(snabela)grancanariapodden.se.

Personligen har jag en tämligen okomplicerad relation till både popo och pipi så jag kunde inte bry mig mindre. Nöden har ingen lag och inte kommer jag sitta och köra runt i husbilen och leta efter nån sunkig offentlig toalett så fort mina naturliga behov gör sig påminda. Nej nej det har vi inte tid med och Skorven har faktiskt ett badrum som man kan stänga in sig i och där inne finns det ett lite enklare handfat och en badrumsspegel och lite sånt. Det finns ingen vattentoalett eller permanent toa men det finns en portapotti som det kallas. Rent krasst är det en fyrkantig plastlåda med lock och en behållare som man kan ta med sig och tömma när tillfälle ges. Jag vet att många husbilsmänniskor tycker att själva tömningen och rengöringen av behållaren är lite äcklig så jag vet att många istället trär en plastpåse över toaletten och sen när man är klar med sina bestyr så knyter man bara ihop påsen och kastar den i brännbart.

Danne va också lite motstridig till att skita i en plastlåda till en början på resan. Jag märkte hur han gärna höll sig in i det sista och hur han smet in och uträttade sina behov på bensinmackar och pinkade (och kanske även björnade) i skogen så fort vi stannade någonstans. Men så efter lite drygt en vecka på rull så kröp han äntligen till korset och blev en del av den anrika ”vita plastlådeskitarklubben”. Det kändes härligt att få över honom till den ljusa sidan. Jag kan med stolthet säga att han klarade husbilsutbildningen med bravur faktiskt. Bra jobbat broder! Jag är stolt över dig. Nu fattas bara att du och frugan köper en egen husbil. Det är dags nu!

Jan frågar:

”Hur va överresan från fastlandet?”

Tack för din fråga Jan. Ja vi tog ju två färjor på resan men jag är relativt säker på att du menar färjan mellan fastlandet i Spanien och Gran Canaria och jag vet att många är nyfikna på den. Jag tror att din fråga i mångt och mycket besvarades tidigare i resedagboken men rent krasst kan man väl säga att jag 1) tycker att biljetterna är lite för dyra. Särskilt om man ska ha egen hytt. Så det har jag aldrig haft. Sen blir det dyrare ju större bil man har också. Det finns nån magisk gräns vid runt 5 meter verkar det som. Och ja jag vet att dom flesta brukar ha 6 meter men här har man tänkt till och sänkt gränsen till runt 5 istället. Det blir väl lite mer lönsamt så tänker jag.

2) Sen är det är lite dålig syrenivå som gör att man går runt som en zombie och inte har energi eller hjärnkapacitet att göra något annat vettigt än att titta på film och lyssna på poddar i princip. På sätt och vis är det lite skönt. Det blir en break, vare sig man vill eller inte. Jag har dock svårt att förstå hur det kan vara syrebrist ute på öppna havet. Borde det inte vara

Dom har ju så att man kan käka alla måltider i deras restaurang men jag blev lite avskräckt av färjemat när jag åkte mellan Trelleborg och Travemünde så jag har faktiskt aldrig provat maten där utan jag har köpt med mig eget. Nej annars går det ganska lugnt till. Dom släcker ner när klockan börjar närma sig 10-11 på kvällen och tänder upp runt 8 på morgonen igen. När jag har åkt så har det vart relativt lugnt både i och utanför båten. Men jag vet att de kan gunga ordentligt om man har otur med vädret och det blåser mycket. Åksjuketabletter är att rekommendera om man som jag har bra balans. Det brukar alltid vara ganska mycket folk med hundar på båten men dom brukar hänga ute på ett ställe som jag tror dom har dedikerat för just hundar och hundägare.

Som jag nämnde i resedagboken så kan jag förstå om det är lockande att som Danne tänka tanken att man ska spendera tiden i husbilen men jag vet inte hur bra det är. Speciellt inte om man hamnar på nedre däck som vi gjorde. Visst, hamnar man ute i fria luften där solen dessutom kan ladda solpanelerna så kan det säkerligen funka men annars skulle jag inte chansa. Sen tror jag dessutom att det inte är tillåtet att vara i fordonen under resans gång. Det finns säkerligen en mängd anledningar till det. Skulle man mot förmodan krocka med ett isberg så kommer dom nog inte öppna upp dörrarna för att släppa in dig när skrovet börjar ta in vatten och du knackar på. Det kan bli en minst sagt knivig situation. Det blir lite som Jack och Rose i vattnet där med träbiten. Dom kanske kan meeeen dom vill nog inte.

Ja så kan det gå mina vänner. Livet är ett äventyr och det blir vad vi gör det till. Vi människor bygger ofta stabila och skyddande murar runt oss som ska skydda oss mot allt som vi tror vill oss ont där ute i världen. Men det vi ofta glömmer när vi bygger våra skyddande murar är att vi tenderar att bli ännu mer rädda för det som finns där ute. Och ju högre murar vi bygger desto större kliv måste vi ta för att ta oss ut och våga möta världen där ute igen. Inte sällan förvandlas sakta det skyddande fortet till ett begränsande fängelse. Ja är det inte konstigt så säg. Det är ett högt pris man får betala för tryggheten om du frågar mig.

Att göra den här resan med Skorven och Danne va absolut att kliva utanför min komfortzon och jag är oerhört glad att jag vågade och gjorde det. Jag är evigt tacksam för alla minnen jag skapade med min barndomsvän, allt jag lärde mig om gamla dieselbilar innan avresan och för hur mitt ”gör-det-självförtroende” växte när jag lyckades fixa Skorvens mekaniska koppling när vi trodde att loppet va över.

Där någonstans rev jag det översta lagret på min mur. Vilket bidragit till att jag är lite mindre orolig och rädd för att ta mig an andra, kanske ännu mer utmanande äventyr och möjligheter i livet. Och det är kanske den största vinningen av dom alla med den här resan. Den personliga utvecklingen. Dom mjuka värdena som man kanske sällan tänker på eller pratar om. Men som är så otroligt mycket värda.

Min vän, om du har orkat lyssna ända hit så vill jag tacka dig för att du har lyssnat på det här minst sagt matiga och köttiga poddavsnittet, om hur det är att köra husbil från Sverige till Gran Canaria. Och jag hoppas att du också ska våga ta dig för vadän för äventyr som du drömmer om. Livet är kort men långt. Har vi otur får vi bara en chans. Livet är ett experiment och världen är en lekplats. Om man vill. Så lek för bövelen. Lek! Lek och utforska medans du kan! En vacker dag är allt över men alla andra dagar är det inte det. Det är aldrig för sent att utmana sina rädslor och oro. Det är aldrig för sent att prova sina vingar. Vad är det värsta som kan hända? Du kommer åtminstone inte ligga på din dödsbädd och ångra att du följde dina drömmar. Det vågar jag lova dig. Och skulle du mot förmodan ligga där på din dödsbädd och ångra att du följde dina drömmar så kan du maila in till mig på patrik(snabela)grancanariapodden.se och berätta om det så ska jag skicka en personlig ursäkt till dig och sedan publikt erkänna att jag hade fel och för all framtid hävda motsatsen.

Vi säger så hörrni. Och alla ni nytillkomna lyssnare. Gör som alla andra lite mer rutinerade lyssnare och följ Gran Canaria Podden i din podcastspelare. För då får du ju upp en liten notis när nästa avsnitt släpps och det ÄR ju smidigt så det förslår.

Vi hörs snart igen om ni vill och kan. Ta hand om er och varandra där ute!

Ok amigos, que tengan un buen dia.

Hasta luego.

Ciao!