Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt på Spotify:
Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt direkt i din webbläsare:
Hola señoras y señores och varmt välkomna ska ni vara till Skandinaviens varmaste och kanske världens soligaste podcast – Gran Canaria Podden! Oavsett om du är på tur i Norges längsta och såvitt jag förstår även djupaste fjord Sognefjorden eller om du precis ätit frukost på din balkong i Puerto Rico på Gran Canaria och funderar på om du ska ta en liten sväng i solen upp till norskeplassen eller om du bara ska gå ner och svalka din kropp eller köra lite yoga på Puerto Ricos strand ett stenkast bort – varmt välkommen hit!
Jag som med en stort portion passion håller låda här i podden heter Patrik ”Putte” Appelquist och jag hoppas att ni har det bra där ute. Oavsett vart i världen ni befinner er. Vi går ju så sakteliga mot höst och många av er som lyssnar har säkert börjat snegla på vinterbiljetter till paradiset Gran Canaria. Ja du är inte ensam om så är fallet. Mörkret och kylan drar in över våra skandinaviska hemländer just nu och det går ganska fort tycker jag. Man märker skillnad från vecka till vecka och jag märker att solpanelerna på husbilen ger mindre och mindre för var dag som går.
Och på tal om husbilen då. Personligen är jag i Umeå med den nya men väldigt gamla husbilen som jag kallar Skorven. För er nya lyssnare som kanske inte hängt med innan så kan jag lite snabbt bara berätta att jag alltså nyligen köpt en 54 år gammal husbil, eller en ”plåtis” som dom ofta kallas, i form av en Mercedes Benz 608D från 1970. Och tanken är att jag ska ta den här gamla skorven på äventyr om några veckor och sätta kursen mot Gran Canaria.
Men nu är jag alltså i Umeå och hjälper en vän att snickra lite på hans hus och sätta solpaneler och lite sånt. Och jag såg den här resan lite som en jungfrutur för att ge henne (husbilen) en chans att bevisa sig men också för att lära känna varandra lite bättre. Hon har ju en minst sagt tvivelaktig växellåda men efter att ha hängt ihop i snart 100 mil så måste jag säga att hon går bra. Hon är ju slö som ett as i uppförsbackar men dom är ju ofta det dom här gamla häckarna som väger som en traktor men har en motor som en symaskin.
Men nu när man har lärt sig hur hon ska tas och ur växlarna ska dras så tänker jag att jag kanske inte alls måste byta växellåda. Ja vi får se hur det blir. Nästa vecka ska hon åtminstone få lite nya remmar, ny olja och filter, bakaxelolja, bränslefilter och lite annat smått och gott för att öka chanserna att komma fram till Gran Canaria och minimera risken för haver på vägen dit. Och är du nyfiken på att följa det här äventyret från Sverige till Gran Canaria i en gammal skorv så gå då in på Facebook och följ Gran Canaria Podden där så får du se lite mer ”behind the scenes” från resan. Vi får se vilken typ av resa det blir. Jag har inte bestämt mig än för om jag ska brassa på och ha fokus på att komma fram så fort som möjligt eller göra det till lite mer av en njutbar och upptäckande resa. Med tanke på den tvivelaktiga växellådan, att hon har en marschfart på 80 kilometer i timmen och att hon låter som en skördetröska gör ju att det lutar åt det förstnämnda. Men vi får se. Känner jag mig själv så kommer jag vilja ha bråttom de 400 milen ner utan ta det lugnt och göra många stopp. Man orkar som inte köra så långt i Skorven för man blir så trött av den höga ljudnivån och alla vibrationer så jag misstänker att det blir runt 20-30 mil om dagen. Ja vi får se när det drar ihop sig.
Och skulle det vara så att du som lyssnar på det här också är ute och reser i södra Europa i slutet på september så får du gärna höra av dig så kanske vi kan sammanstråla på vägen. Det hade vart kul! Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att rulla söderut med flyttfåglarna.
Ja 400 mil kan ju låta långt och kännas långt men det är ju ingenting om man jämför med att mina gamla pärla har gått runt 45 000 mil sen hon togs i trafik 1970. Och det kan ju låta som mycket. Speciellt om man tidigare bara är van med personbilar eller motorcyklar. Där är ju allt över 25 000 – 30 000 mil jättemycket. Men faktum är att 45 000 mil på en Mercabuss från 1970 inte är särskilt farligt. Delvis för att det mer eller mindre är en lastbil och lastbilar är byggda för att gå mycket längre än personbilar. Och min är bygg på den tiden då saker och ting fortfarande byggdes med kvalitet för att hålla länge. Och har du lyssnat på avsnitt #83 av Gran Canaria Podden som heter ”10 saker jag saknar mest när jag bor på Gran Canaria” så vet du mycket väl varför jag älskar gamla grejer.
Och dom är dessutom byggda för att du ska kunna serva dom själv och byta ut i princip ner till minsta pinal själv. Så man brukar säga att dom här klenoderna ska gå uppemot 80 000 – 100 000 mil innan dom tackar för sig. Och är det så att det stämmer så kan jag alltså köra ungefär 5000 varv runt Gran Canaria innan det är dags att skicka henne till husbilshimlen. Det borde väl räcka tänker jag. Eller vad tror du?
Hur eller hur och på tal om fordon som har gått väldigt långt. Idag tänkte jag att jag skulle bjuda på en liten ”fun fact” som handlar om ett gammalt fordon från Gran Canaria som har gått över hör och häpna; 700 000 mil!
Jag kan avslöja att det här fordonet har ett smeknamn och är lite av en lokalkändis och fortfarande är i trafik och rullar på Gran Canarias gator. Och har du en jäkla tur kanske du till och med får åka med på en liten tur. Ja det är faktiskt möjligt med tanke på fordonets natur.
Men hur är det ens möjligt att den har gått så långt som 177 varv runt jorden? Vad är storyn bakom den här bilen, vem äger den och vad är det för märke?
Så plocka fram popcornen, sätt på tekokaren och häv för guds skull i ett par sockerbitar i den där galvsyran till kaffe som du sitter och dricker så ska jag berätta historien om lila ”Dominguito” på Gran Canaria.
Ja nu är det ju inte så att den här bilen har använts till att fysiskt köra runt jordens ekvator 177 gånger. Men om man lägger ihop alla mil som den har gått. Dvs över hela otroliga 710 000 mil så blir det ungefär 177 varv runt jorden. Jag nämnde att jag förmodligen skulle kunna köra 5000 varv runt Gran Canaria innan det är dags att pensionera Skorven. Och totalt sett så skulle hon då ha klarat av ca 10 000 varv runt Gran Canaria under hela sin livstid.
Men vågar du gissa hur många varv runt Gran Canaria den här bilen skulle kunna ha kört under sina 710 000 mil? Ja den som är snabb på huvudräkning har redan räknat ut att det skulle bli 38 000 varv. Det är ganska många varv det. Det får man ändå säga är sjukt imponerande.
Hur kommer det sig då att den här bilen kan ha gått så otroligt långt? Jo det är nämligen så att den här gamla häcken är och har vart en taxibil nästan hela sitt liv. Och då vill man gärna tro att den är från 60- eller 70-talet och att det är därför den har så förbaskat många mil. Men så är faktiskt inte fallet. Bilen är ”relativt ny”. I all fall om man jämför med min gamla skorv. Den importerades 1986 från Tyskland av den första ägaren som hette Domingo. 1988 togs den sen i trafik i Playa del Ingles på Gran Canaria och har sen dess skjutsat runt tiotusentals d-vitamintörstande, sol solbrända och salongsberusade turister mellan hotell, stränder, barer och så klart flygplatsen.
Och på grund av de extremt höga miltalen så har den här taxibilen, som alltså kallas för ”Dominguito” efter sin första ägare, eller ”lilla domingo” (på svenska), fått en hel del uppmärksamhet i medier både nationellt och internationellt och har blivit lite av en lokalkändis här på Gran Canaria. Många locals men även turister känner till Dominguito eller har till och med åkt med den.
Jag har personligen aldrig åkt i Dominguito för jag åker väldigt sällan taxi på Gran Canaria men jag vet att flera av er lyssnare har åkt med Dominguito för ni är flera som har skrivit in och berättat om det när ni mailat in till mig på putte(snabela)grancanariapodden.se. Men jag har däremot sett den flera gånger på vägarna och en gång när jag kom på motorcykel så såg jag den på bensinstationen som ligger precis där vid taxicooperativet i Maspalomas så jag stannade och tjötade lite med chauffören och jag frågade om den går bra och han gjorde tummen upp till mig och log. Så troligtvis kommer ”Dominguito” fortsätta att rulla många år till nere i Playa del Ingles och mellan semesterorterna. Det ska bli kul att se hur många år till han pallar med.
Och Dominguito är så klart, precis som min, en högkvalitativ Mercedes Benz från Tyskland. ”The best or nothing” som Mercedes säger. Men det är så klart ingen 608D utan det är en vit Mercedes W123, Mercedes mest producerade bil, med rött tak och någon typ av takräcken. Och nu är jag ju inget proffs på just den här modellen men den är ganska avlång och ser ut att vara någon typ av mindre limousinevariant och jag vet att den tar hela 7 personer så jag kan tänka mig att den har vart populär för stora sällskap.
Hur kommer det sig då att Dominguito kan ha gått hela 710 000 mil när många bilar kroknar redan vid 30 000 mil? Ja förutom att den tillhör ett högkvalitativt bilmärke och en generation då saker fortfarande byggdes med kvalitet så har den så klart fått en hel del omsorg genom åren.
Canarias7 skrev i en artikel att Dominguito år 2006 skulle skrotas av första ägarens son som då ägde bilen men att Juan Rafael, taxichauffören som då körde, och faktiskt fortfarande kör Dominguito övertalade sonen att skona Dominguitos liv. Och så blev det faktiskt. Juan Rafael va även den som såg till att Dominguito fick den kärlek som han behövde så att dom kunde fortsätta att rulla tillsammans efter 2006. Numera kör Juan Rafael Dominguito i princip varje dag mellan 04.00 och 12.00 på förmiddagen. Resten av dygnet delas av två andra taxichaufförer. Så pärlan snurrar i princip dygnet runt och det vill ju till det om man ska komma upp i såna extrema trippmätarsiffror som Dominguito har gjort.
Men även om den här gamla klenoden har gått galet långt så är det så klart inte en och samma motor som har tagit taxibilen motsvarande 177 varv runt jorden. Den första motorn reparerades 3 gånger och efter det har motorn bytts ut hela 7 gånger. Dvs ungefär 100.000 mil per motor och vart femte år. Det stämmer ju ganska bra med hur långt man säger att min mercamotor ska hålla.
Inte ens trippmätaren orkade med till slut. Den stannade vid runt 600.000 mil och då byttes den ut till en som hade gått runt 500.000 mil. Så nu står trippmätaren på 760 000 mil men i verkligheten har den alltså gått 710 000 mil. Otroligt ändå! Enligt Juan Rafael, som kör Dominguito så finns det ingen taxi eller ens lastbil i hela världen som har nått 700.000 mil. Och kanske är det också därför som Dominguito har väckt sånt stort intresse i media senaste åren.
Taxibilar i turistkommunen på södra Gran Canaria kör oftast runt 20.000 mil per år. Vissa kör 30.000 mil per år. Kör man mycket till flygplatsen kan det bli uppemot 30. Och faktum är att det fanns en identisk Mercedes-taxi i kommunen tidigare som hade gått 520 000 mil men den togs ur bruk av ägaren som kallas ”Pepito”. Vem vet, kanske tar han den i bruk nu när han ser hur populär Dominguito har blivit. Pepito och Dominguito. Gulligt ändå!
Kan inte någon av er som lyssnar som skriver barnböcker bara skriva en barnbok om taxibilarna Pepito och Dominguito på Gran Canaria? Det blir lite som en mix mellan de omåttligt populära Disneyfilmerna ”Cars” och ”Toystory” fast med en touch av true story ju. Liten funfact är att Dominguito idag ägs av en 13-årig liten flicka som är barnbarn till taxibilens första ägare. Bara det adderar ju något till storyn tycker jag! Förstå. Jag ser en hel serie barnböcker som heter något i stil med ”Pepito och Dominguitos äventyr” framför mig. Hur dom snurrar runt där dygnet runt på en solig ö som är under extrem förändring och utveckling. Hur dom träffar tiotusentals olika människor och livsöden som så klart bidrar till äventyren. Ska man göra det lite modernt och ännu mer Gran Canaria-inspirerat så borde ju så klart Pepito och Dominguito vara gay. Det skulle ju addera en ganska häftig dimension tänker jag. Man kan väva in disneystoryn med hur det va för två unga homosexuella pojkar, förlåt, jag menar bilar, att växa upp på Gran Canaria på 80-talet och framåt. Alla inre utmaningar. Alla yttre förändringar. Alla svåra körningar i bergen, alla motorhaverier och alla fantastiska solnedgångar.
Och ja, på sikt bör ju Pepito och Dominguito utveckla en romantisk relation och bli ett par tänker jag. Alla böcker och bra stories behöver ju lite kärlek och romantik. Ja så klart. Jag tänker att Pepito och Dominguito blir ett par en sen kväll efter att ha kört ett stort sällskap ihop till Jumbo Shopping Center. Efter det flyttar dom ihop och delar garage och lever lyckliga i alla sina dagar. Mot slutet sitter de på sin balkong i Puerto Rico och ser ut över stranden och havet och tänker tillbaka på alla fina minnen dom har tillsammans och vilken otrolig resa både dom och Gran Canaria har gjort. SÅ, bra. Då har vi ett upplägg färdigt. Hör av dig så skriver vi dom här barnböckerna! Det blir kul. Om ingen nappar så kommer jag personligen att skriva första kapitlet och publicera det som en ljudbok i ett avsnitt här i podden. Vad tror ni om det? Det blir sagostund med Putte.
Vi säger såhär. Om minst 10 av er där ute som vill höra första avsnittet av ”Pepito och Dominguitos äventyr” bemödar sig med att maila in och säga att ni vill höra det så blir det av. Annars blir det inget. Så säger vi! Du mailar in som vanligt på putte(snabela)grancanariapodden.se.
Hur eller hur. Chauffören Juan Rafaels kärlek till Dominguito går i alla fall inte att ta miste på. Först räddar han Dominguito från skroten 2006 och för inte längesen råkade han ut för en olycka som kostade 20.000 euro och inte ens då plockade han bort sin kära följeslagare och trogna vän Dominguito från vägarna. Men när blir en bil en annan? Men hur många delar kan man byta ut på en bi innan den blir en annan bil? Dominguito har bytt ut det mesta genom åren. Inte bara motorn utan även ratten, och trippmätaren och förmodligen hundratals andra saker. Vart sitter egentligen själen i ett fordon? Eller är det så att själen flyttas över så länge man inte byter ut för många delar samtidigt? Eller sitter själen i motorn eller kanske i ramen? Vad tycker du? Skriv in och berätta hur du ser på saken på putte(snabela)grancanaria.se. Eller gå in på Facebook eller Spotify och kommentera under det här poddavsnittet.
Och är det så att du har åkt i Dominguito så får du också jättegärna skriva in och berätta hur det va och när det va och vad du minns från den resan och den tiden. Och för er som ska ner till Gran Canaria i vinter och vill hålla lite utkik efter Dominguito så har han registreringsnummer ”GC 2630 AJ”. Och surfar du in på GranCanariaPodden.se så ska jag se till att lägga upp ett foto på honom där.
Ja jag hoppas att Dominguito får fortsätta att köra omkring på de soliga gatorna på södra Gran Canaria i många år till och att han fortfarande lever om 10 eller 20 år när jag gör ett uppföljningsavsnitt här i Gran Canaria Podden. Och det ska bli spännande att se hur många mil trippmätaren står på när det är dags för Dominguito att gå vidare till bilhimlen. Kommer han att komma upp i en miljon mil? Tror du att han göra 290 000 mil till? Ja det får tiden utvisa.
Vet du hur många mil en människa går i genomsnitt under ett liv förresten? Mmm vågar du dig på en gissning? Mja dom säger att vi går ungefär 9 000 – 12 000 mil på ett liv. Det är faktiskt bara 600 varv runt Gran Canaria. Och det kan nog stämma ganska bra. Undantaget som bekräftar regeln är väl ni norrmän då. Ni går ju lätt 800 varv runt ön. Per år…
Och det är inte ens ett skämt. Jag träffade en norrman vid norskeplassen en gång som sa att han går upp och ner där 2 gånger om dagen. En gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. Hurtigare gubbe får man ju leta efter. Han hade inte ens tid att stanna när jag pratade med honom. Han skulle bestämt hålla farten så han gick bara förbi mig samtidigt som han pratade med mig och höjde istället sin röst ju längre bort från mig han kom. Det va en jäkla udda upplevelse.
Sen när han kom till en viss stolpe så rundade han den, fortsatte att prata med mig och försvann samma väg som han kom igen. Och vips så va han borta. Han skulle bara hem och fylla på med energi och vila lite så skulle han ut och gå sen igen sa han. Och så va det med det. Inga konstigheter tyckte han. Ja självplågeriet tar många former här i livet. Personligen tänkte jag många gånger under promenaden att det nog gärna får dröja ett par månader innan jag går upp där igen.
Tusen tack för att du har lyssnat på det här avsnittet av Gran Canaria Podden. Du är mjölken! Glöm aldrig det. Och lyssna gärna på något av de alla andra 84 avsnitten också när du ändå är på gång vet jag. Kanske när du är ute och promenerar upp till norskeplassen eller när du sitter i taxibilen på väg från flygplatsen till hotellet eller lägenheten din. Det finns en hel del intressant här i den här lilla Gran Canaria-skatten som vi så sakteliga bygger här tillsammans.
Vi ses på vägarna hörrni!
Kör försiktigt.
Ok amigos, que tengan un buen dia.
Hasta luego.
Ciao!