Klicka nedan för att lyssna på detta poddavsnitt direkt i din webbläsare:
Klicka här nedan för att lyssna på detta avsnitt på Spotify:
Hola señoras y señores och välkomna ska ni vara till Sveriges varmaste podcast Gran Canaria Podden. Oavsett om ni skottar snö i Krokom eller om ni är ute i de Gran Canariska bergen och letar efter Tunos att äta – varmt välkomna hit!
Ja den magiska kaktusfrukten Tuno börjar bli mogen nu faktiskt. Så är ni ute och rullar på ön så tycker jag ni ska hålla lite koll utefter vägarna om ni ser nå rödlila frukter som sitter på de gröna platta kaktusarna. Då är det i så fall Tunos och dom är sjukt goa och nyttiga så passa på att mumsa i er några eller ta med er några hem. Jag vill minnas att jag gjorde ett poddavsnitt om just den fantastiska frukten – jag tror de va avsnitt #20. Så lyssna gärna på det nu när det börjar blir Tunossäsong. Jag har hört att den ska vara bra för synen, lite som man brukar säga om morötter.
Jag som har äran att hålla låda med er några gånger per vecka heter Patrik ”Putte” Appelquist och på tal om syn. Är man sjöman så kan det ju vara viktigt att ha bra syn. Men nån som ofta brukar ha 50% nedsatt syn är ju pirater. Och det, mina vänner, för oss osökt in på dagens ämne nämligen:
Visste ni att 3000 pirater försökte erövra Gran Canaria en gång i tiden?
Men vilka va dessa pirater? Vart kom de ifrån? Varför attackerade de Gran Canaria och hur gick det för dem egentligen?
Om detta mina vänner, ska vi snart bli varse – ARRRRR.
I gryningen den 6e oktober 1595 kunde guvernör Alonso de Alvarado bevittna flaggorna från en engelsk flotta som närmade sig Las Palmas. Snabbt samlade han ihop alla män han kunde för att skapa någon typ av försvar mot de ovälkomna piraterna. Runt 1500 man lyckades han dra ihop men de flesta av dessa män inte va några soldater. De va vanliga människor och bönder, spanjorer och urinvånare, utan någon som helst erfarenhet eller kunskap om strid.
Filip den II regerade över det spanska imperiet och hans nemesis i England va Drottning Elizabeth I. De hade legat i krig i nästan 10 år och vid det här laget lutade det mestadels åt spansk vinst då engelsmännen hade haft svårt att flytta fram sina positioner.
Det va Francis Drake, en berömd kapare och pirat som övertygade den engelska drottningen att de borde genomföra en operation mot de spanska bosättningarna i det spanska Karibien. Han ville erövra Panama och upprätta en permanent engelsk koloni mitt i hjärtat av det spanska imperiet.
Drake va en robust man med skägg och hans närvaro andades auktoritet. Han hade genomfört flera lyckade expeditioner åt drottningen tidigare. Men på grund av en nyligen misslyckad expedition gick hon med på förslaget om att skicka en flotta för att erövra Panama med villkoret att Drake skulle segla ihop med sjömannen John Hawkins. Även Hawkins va känd för sitt sjöröveri och va en normalbyggd man med ljus mustasch och skägg.
Trots sina relativt låga åldrar, ja Drake va bara omkring 27 och Hawkins va 35 år gammal, så ingav deras namn skräck i fienden över hela världen. De blev kända för sina snabba attacker och sina snabba undanmanövrar och skulle ställa till det ganska så rejält för spanjorerna.
Drottningen skickade med de unga, men erfarna piraterna, en general som skulle ansvara för landtrupperna, och hissade segel i Plymouth den 7e september 1595. Nästan precis en månad innan den spanska guvernören Alonzo Alvarado ska sätta hjärtat i halsgropen när han promenerar runt på slottet Castillo de la luz och får syn på de engelska skeppen.
Flottan bestod av de sex kungliga segelfartygen The Garland, The Defiance, The Bonaventure, The Hope, The Foresight och The Adventure. Till detta skickade man ett tjugotal fartyg och ett 40-tal pråmar som tillsammans skulle husera runt 1500 sjömän och 3000 soldater. Det va en ganska blygsam siffra jämfört med hur stora flottorna brukade vara men det va den största flottan någonsin som seglade för att attackera spanska Karibien. Skeppen hissade sina segel och satte kurs mot Panama.
”Men”, tänker du nu. ”Dom skulle ju till Panama. Vad fasen har Gran Canaria med det hela att göra och hur kommer det sig att dom hamnade där om dom nu skulle till Panama”? Ja det är en högst adekvat fråga vill jag påstå. Och det finns en bra förklaring på det. Det va nämligen såhär:
Redan ett par tre veckor efter att Drake och Hawkins lämnat England med sin flotta så började problemen att hopa sig. Deras största problem va att det redan började bli brist på både mat och dricksvatten. De hade tagit med sig för lite mat i relation till antal munnar. De unga männen insåg snart att de bara hade två val.
Antingen skulle de fortsätta sin kurs mot Panama och behålla det så väldigt viktiga överraskningsmomentet som skulle ge dem en fördel i striderna med spanjorerna där. Men skulle mat och vatten ta slut helt på vägen så fanns det en risk att de inte skulle komma fram alls. Och även om de hade de kommit fram till Panama så hade de vart så rejält försvagade och haft så lågt stridsvärde att de troligtvis inte skulle ha haft en chans mot spanjorerna. Överraskningsmomentet skulle då vara föga värt.
Alternativet va att göra ett stopp på vägen. Att segla söderut och attackera Las Palmas på Gran Canaria istället. Där skulle de kunna fylla på med vatten och förnödenheter. Generalen hade räknat ut att han skulle kunna erövra Las Palmas på mindre än 4 timmar. Drake och Hawkins tyckte att det lät som en god idé. Det skulle bli en enkel match och ett snabbt stopp. Sedan skulle de vara på väg mot Panama igen. Dom styrde om flottan och satte kurs mot Las Palmas.
Tiden började bli knapp. På stranden placerade guvernör Alonzo Alvarado en handfull artilleripjäser. Han förberedde även tornet Santa Ana och slottet Nuestra Señora de la Luz ute vid halvön La Isleta i Las Palmas för strid. När som helst skulle helvetet bryta lös. Och det såg mörkt ut för spanjorerna som skulle försöka hålla 3000 engelska soldater stången med hjälp av 1500 bönder som i princip aldrig hållit i ett vapen tidigare.
Det va dags! Mörkret lättade och piraternas skepp började röra sig mot stranden framför slottet och tornet. De 6 respektingivande kungliga skeppen, de 20 fartygen och ett fyrtiotal pråmar med 3000 soldaterna närmade sig kusten. Den spanske Guvernören beordrade eldgivning. Drake och Hawkins skickade fram femton av sina skepp för att attackera slottet, och resten av skeppen började attackera tornet. Planen va att underhålla slottet och tornet och dra på sig elden så att generalens pråmar och 500 soldater skulle kunna landstiga på stranden. Striden blev intensiv men de engelska soldaterna nådde till slut fram till stranden och kunde landstiga till smattret av en vägg av musköter och ett regn av kulor.
Båda parterna stred intensivt och staden och hamnen tog en hel del skador men ganska snart tvingades piraterna att dra sig tillbaka till sina skepp. De hade redan förlorat 40 soldater och 4 pråmar och deras fartyg som hade attackerat slottet och tornet led redan av en del skador. För spanjorerna hade det gått mycket bättre. De hade, förutom skador på infrastrukturen bara förlorat ett par stycken av de sina tappra. Drake och Hawkins va inte särskilt imponerade.
Detta var tänkt att bli en enkel match och ett snabbt stopp utan några större förluster. Generalen hade inte levt upp till sitt löfte om att ta Las Palmas på fyra timmar och de hade inte fått tag på varken dricksvatten eller proviant. De hade betalat ett högt pris för ingenting. Med den nya kunskapen om motståndet som de mötte i Las Palmas på Gran Canaria menade generalen att han skulle kunna ta Las Palmas om han fick fyra dagar på sig. Drake och Hawkins skakade på huvudet. Generalen fick aldrig någon andra chans.
Istället satte piraterna segel mot Arguineguín. Där seglade man iland med ett skepp i ett desperat försök att åtminstone försöka få tag på lite dricksvatten. Men spanjorerna följde efter flottan landvägen söderut till häst och när piraterna kom i land så överraskades de av den spanska hästpatrullen som dödade 8 av dem och tog två av dem som fångar. Spanjorerna pressade de två fångarna på information i hårda förhör och fick genom dem veta om piraternas planer om Panama. Guvernören Alonso de Alvarado lät därför skicka ett meddelande till spanjorerna i Panama där han berättade om piraternas planer. Om det förut fanns risk för att piraternas överraskningsmomentet skulle försvagas av en attack mot Las Palmas så hade överraskningsmomentet vid det här laget utplånats helt.
Drake och Hawkins skickade inga fler skepp till Arguineguín. Istället flydde de sin kos till Kanarieön La Gomera. Där gick de iland på ett obebott område där de åtminstone fick möjlighet att fylla på med dricksvatten och lite ved. Lite skamsna och lite mer tilltufsade än tänkt, fick de två piraterna erkänna sig besegrade av spanjorerna och urinvånarna på Gran Canaria. Ärrade av det hårda motståndet som guvernör Alonso Alvarado bjöd på, valde de att inte försöka erövra Las Palmas en andra gång.
Okey, så engelsmännen lyckades inte lägga vantarna på Las Palmas på Gran Canaria den här gången. Men vad hände med piraterna Drake och Hawkins då? Kom dom till Panama och lyckades dom med sitt uppdrag att upprätta en engelsk koloni i hjärtat av det spanska imperiet? Well, det gick sådär för våra unga engelska pirater faktiskt. Det va nämligen såhär…
En och en halv månad efter nederlaget på Gran Canaria försökte de ta staden San Juan i Puerto Rico. Men även här stötte de på hårt motstånd från spanjorerna. En natt lyckades piraterna smyga sig fram till den spanska flottan med brandbomber och tända eld på ett flertal av spanjorernas skepp. En av fregatterna, Magdalena, tog rejält med fyr och spred ett enormt ljus över vattnet. Ljuset va dock inte till en fördel för engelsmännen, som försökte landsätta sina långsamma pråmar med soldater. Piraterna blev plötsligt enkla måltavlor och spanjorerna kunde i lugn och ro skjuta prick på de numera väl synliga och soldatfyllda pråmarna. Många soldater dog på direkt pråmarna, andra lyckades kasta sig i vattnet men blev då skjutna med musköter istället. Engelsmännen förlorade 400 soldater och Drake förlorade sin piratkollega John Hawkins som påstås ha bragts om livet av en kanonkula. En kanonkula som ska ha avfyrats av fienden när han satt och åt middag i sitt skepp och förberedde sig för den kommande nattliga striden.
Plågad av ytterligare ett nederlag och förlusten av en god vän och kollega drog Drake sig ur striderna i Puerto Rico och satte återigen segel mot Panama. Han va fast beslutsam om att fortsätta. Det va framgång eller död som gällde. Hans drottning hade förmodligen fått reda på nederlaget i Las Palmas på Gran Canaria och förlusterna i Puerto Rico. Hon kunde omöjligtvis vara nöjd med hans insats och de va ingen idé att vända om och möta förnedringen i sitt hemland.
Det va fortfarande konstant brist på dricksvatten och mat. Drake tvingades att gå i land med sina mannar i princip i varenda spansk stad som han kunde hitta på vägen. Deras framryckning hade inte direkt gått andra obemärkt förbi. Alla i hela Karibien visste att dom drog runt i området och de spanska kolonisatörerna tog därför med sig all mat och vatten de hade i städerna och gömde sig i djungeln där de bildade gerillagrupperingar. När Drake kom till de övergivna städerna fanns aldrig något kvar. Inget vatten och inga förnödenheter. Han lät ändå bränna ner städerna och fick för det lida ytterligare förluster i strider med gerillagrupperna.
Drake seglade desperat vidare mot Nombre de Dios i Panama men stadens generalkapten hade fått nys om piraternas antågande och hade därför, i lugn och ro, lagat en listig plan för den kommande oundvikliga striden. Den strategiskt lagde generalkaptenen misstänkte att Drake skulle vilja segla in via floden för att successivt landsätta sina pråmar med soldater som skulle framrycka till fots samtidigt som skeppen fortsatte att segla på floden. På så vis trodde han att de skulle försöka erövra Panama likt en tång på två flanker.
Han placerade därför majoriteten av sina soldater vid ett fort precis vid floden och resten, ca 70 man, placerade han vid ett litet fort som han lät bygga på en höjd där han misstänkte att Drake skulle dra förbi med sina markgående soldater. Det blev precis som generalkaptenen förutspått. Drake dumpade mellan 1000 och 1500 soldater som ryckte fram landvägen jämsmed floden och själv fortsatte han med flottan uppför floden. Spanjorerna visste att de va på väg och hade god tid på sig att förbereda sitt försvar. Numerärt va de underlägsna man de hade fortet på höjden och lång erfarenhet av strider på sin sida. De visste hur man skjuter koordinerade skott och hur man laddar om snabbt för att inte tappa momentum och ge fienden utrymme för framryckningar.
Vegetationen va tät och det tog tid för engelsmännen att framrycka. Men i gryningen två dagar senare stötte piraterna på det nybyggda fortet. Männen va utmattade och tagna av den extremt höga luftfuktigheten. De gick trots det till attack direkt men spanjorerna, som va väl skyddade av fortet, lyckades hålla piraterna på avstånd. I det första anfallet, som varade i två långa timmar, stupade mängder av engelsmän. Det va svårt för piraterna att nå toppen på kullen där fortet va beläget. Den engelske generalen samlade sina utmattade män och förberedde för ett andra anfall mot fortet. Han förbannade värmen och fuktigheten och torkade den aldrig sinande svetten från sin panna.
Spanjorerna lyckades hålla piraterna på avstånd fram till lunch. Då kom en spansk kapten med efterlängtad förstärkning på 50 soldater. Den spanske kaptenen blev trots allt imponerad av fiendens styrka och började snart tvivla på att hans egna lilla styrka skulle räcka till för att försvara fortet. Att möta uppemot 1500 soldater i strid är ingen enkel match, det visste kaptenen. Särskilt inte om man bara har 120 man att sätta emot. Oddsen va inte till spanjorernas fördel.
Men kaptenen kom på en briljant idé för att jämna ut oddsen. Han delade ut trummor och jakthorn till sina 50 nya soldater och beordrade dem att inta positioner högt upp i terrängen där vegetationen är så tät att de inte syns för blotta ögat. När soldaterna va utplacerade med instrumenten så gav han order om framryckning mot piraterna, samtidigt som de skulle spela och trumma så högt de kunde.
Piraterna stannade upp av ljudet från spanjorernas instrument. En krigsveteran som vart med vid Flandernkriget stelnade till och blev likblek i ansiktet när ljudet träffade hans trumhinnor. Det va ljudet av.. ”Tercios!” -utbrast han högt. Tercios va kända som professionella och anpassningsbara militärformationer med hög disciplin från kanske den första moderna militären i Europa. De utvecklade sofistikerade taktiska strategier som ofta inkluderade en kombination av infanteri, kavalleri och artilleri och de blev även kända för att framgångsrikt kombinera närstridsenheter med avståndsenheter.
Det höga ljudet från de 50 soldaterna indikerade inte bara att spanjorerna stod redo med fruktade Tercios utan också att de va många till antalet. Av ljudet att döma lät det som att spanjorerna hade tusentals män som väntade på engelsmännen i djungeln. Motståndet hade blivit för stort och de gjorde bäst i att retirera! Hellre fly än illa fäkta tänkte den engelska generalen. Sagt och gjort. De vände om innan det skulle vara för sent.
Men det skulle inte bli en dans på rosor tillbaka till skeppen. Piraterna hade drabbats av tropiska sjukdomar och hundratals män blev offer för den spanska gerillan och fientliga urinvånare som inte hade särskilt mycket till övers för deras närvaro. Över 400 engelsmän dog, skadades eller försvann under de två dagarna som det tog att ta sig tillbaka till skeppen.
När Drake fick höra om det förnedrande nederlaget tog han sig till det som va kvar av flottan för att se över sina resurser och inspektera skadorna. Han va vid det här tillfället sjuk, hade extremt lågt stridsvärde och moralen va körd i botten. Han gjorde två försök att samla in dricksvatten på land men de led stora förluster varje gång de försökte sig på något dylikt. Två veckor senare skulle den berömda piraten Francis Drake dra sitt sista andetag och göra sin piratkollega Hawkins sällskap på andra sidan och sedermera även i havet när hans mannar stoppade honom i en tung kista och begravde honom på havets botten strax utanför Panamas kust vid Portobelo. Drake dog den 28e januari 1596.
Men Drake dog inte av skador från striderna. Han dog av dysenteri. En infektionssjukdom som man får på fekal-oral väg och då inte sällan via förorenat vatten. Två av tidernas mest berömda pirater hade gått ur tiden och om moralen va låg bland de kvarvarande engelsmännen innan så fanns det inte längre något kvar. Många befäl hade satt livhanken till. Förutom Drake och Hawkins hade 37 officerare gjort sina kvinnor änkor hemma i England. Den tidsoptimistiske generalen va dock fortfarande i livet och fick ta över befälet efter Drakes död. Han va inte dummare än att han förstod att uppdraget hade misslyckats och att expeditionen va över. Han beslöt sig för att ta flottan till Isle of Pines för att slicka sina sår och reparera skeppen för att så småningom kunna segla tillbaka till England. Men luftfuktigheten och värmen fortsatte att göra livet surt för engelsmännen. Såren läkte inte det fuktiga klimatet, maten ruttnade i värmen och det va konstant brist på dricksvatten.
Vid samma tidpunkt råkade spanjorerna ut för en hård storm i Atlanten. Vilket resulterade i att flera av deras skepp skadades. De blev tvungna att segla till Cartagena de Indias för att, precis som piraterna, reparera sina käraste resurser. Och det va här som spanjorerna nåddes av nyheten att piraterna huserade på Isle of Pines 794 nautiska mil bort. Och de satte genast segel på tre skepp och styrde åt engelsmännens håll. 9 dagar senare va de framme. De intet ont anande engelska piraterna hade flera av sina 18 återstående skepp på land för att fyllas med förnödenheter. Spanjorerna tvekade inte en sekund. Order om eldgivning gavs direkt för att nyttja överraskningsmomentet maximalt.
Piraterna hade inte en chans. 80 engelsmän dog eller skadades och många blev tillfångatagna av spanjorerna. Några lyckades kapa ankaret och fly i några av skeppen. Spanjorerna följde efter och jagade dem ända bort till Bahamakanalen. Där dumpade engelsmännen allt sitt artilleri i havet för att göra skeppen lättare och blötte seglen för att kunna fånga mer vind och bli snabbare och på så vis undkomma spanjorerna som var dem hack i häl.
Av de 28 skepp som lämnade Plymouth 1595 kom bara 8 tillbaka till England drygt 6 månader senare.
Aaa så kan det gå. Gran Canaria, som ca 100 år tidigare hade erövrats av spanjorerna från urinvånarna Guancherna klarade sig alltså från att få nya kolonisatörer den här gången. Räden som du precis har hört en liten del av kallas ”Drake och Hawkins expeditionen” och va en del av det anglo-spanska kriget som pågick mellan 1585 och 1604. Slottet Castillo de la Luz, som Drake och Hawkins attackerade finns kvar vid hamnen i Las Palmas. Idag ligger det ca 150 meter upp på land men då låg den på ett rev i vattnet. Ta gärna en bil eller buss dit och kika på det vet ja. Så kan ni tänka er tillbaka på piraterna Drake och Hawkins och deras 28 skepp som pangade på bäst de kunde för att ta sig i land med sina mannar men som blev tillbakatryckta av Gran Canarias civilbefolknings musköter för 427 år sedan.
Och med det mina vänner hoppas jag att jag har svarat på frågan vilka piraterna va som attackerade Gran Canaria!
Innan vi skiljs åt för denna gången så vill jag bara passa på att tacka alla er som skriver in och tipsar om saker som jag bör ta upp i podden. Det är alltid lika kul att får mail från er. Så fortsätt gärna med det. Mailen är som vanligt: putte(snabela)grancanariapodden.se
Skulle det va så att du uppskattar det jag gör här i Gran Canaria Podden så får du gärna hjälpa podden lite på traven genom att följa podden och ge podden ett betyg i din podcastspelare så att än fler Gran Canaria-älskare hittar hit. Det skulle värma mitt hjärta om något. Det är tack vare er som jag har möjligheten att fortsätta med detta.
Slutligen, tack för att du har lyssnat på det här avsnittet. Jag hoppas att vi hörs snart igen.
Ok amigos, que tengan un buen dia.
Hasta luego.
Ciao!