Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt på Spotify:
Klicka här nedan för att lyssna på detta poddavsnitt direkt i din webbläsare:
Hola señoras y señores och varmt välkomna ska ni vara till ett nytt avsnitt av Skandinaviens varmaste podcast – Gran Canaria Podden. Ja ni som är nere på Gran Canaria eller någon annanstans på Kanarieöarna går ju knappast runt och fryser som det ser ut just nu. Det ser ut att bli runt 31 grader i skuggan idag och strålande sol på södra Gran Canaria i all fall. Så grattis till alla er som ligger bänkade på Playa de Amadores eller Playa del Ingles!
Och oavsett om du är på cykelsemester på fantastiska cykelbanor i Höganäs eller om du tar en uppfriskande kvällspromenad i solnedgången i Maspalomas nere vid vattnet – varmt välkommen hit!
Jag som håller låda och som med en stor portion passion driver den här gamla atlantångaren framåt heter som vanligt Patrik ”Putte” Appelquist och just nu befinner jag mig i Stockholm i min ”nya” husbil från 1970 som jag köpte för några veckor sedan. Ajjemen så blev det. Det är en Mercedes Benz 608D, en plåtis alltså, som byggdes om till en husbil av en svetsare 1985 och innan dess gick den faktiskt som skolbuss uppe i Vilhelmina. Den har otroligt nog bara 5 tidigare ägare och är relativt rostfri. Troligtvis för att den har spenderat större delen av sitt liv i Norrland där man inte saltar vägarna. Men om du råkar vara från Vilhelmina eller känner någon från Vilhelmina som har åkt skolbuss i en liten Mercedesbuss på 70- och början på 80-talet så får du jätte gärna skriva in till mig. Och skulle du dessutom ha något gammalt foto på klenoden så hade det ju varit helt fantastiskt. Du mailar i så fall in som vanligt på putte@grancanariapodden.se.
Faktum är att min första husbil, den som jag byggde om själv för några år sedan, som också är en liten Mercedes-buss, fast från 90-talet, gick som polisbil i dalarna back in the days när det begav sig. Jajjemen. Nej det är ju inget fordon som man jagar kriminella med för den har ju en marschfart på runt 80 kilometer i timmen och det tar ungefär en kvart att komma upp i den hastigheten. Nej min pärla va istället radio-samband och kontor. Så man rullade väl ut henne på lite olika strategiska platser och skickade upp antennerna som då satt på taket och sen satt man där i värmen från Ebersprächern och tjötade och planerade tillslag mot knarkkungar och maffiabossar. Nej jag vet inte exakt när eller vad man använde den till MEN jag lyckades faktiskt hitta foton på pärlan från den tiden då hon va polisbil. Det va nämligen en journalist som hade fotograferat henne under tiden som hon va polisbil och nu för tiden när Google är lite smart så kan man ju Googla texter och är det så att texten som du Googlar finns i en bild så visar Google dom bilder som troligtvis är relevanta. Och högst relevant va ju så klart registreringsnumret som jag Googlade. Det va faktiskt inte svårare än så. Bilden på polispärlan dök upp direkt när jag gjorde sökningen och det va ju superkul att få se hur hon såg ut med polisens, på den tiden, blå och vita färg och saftblandare och grejer.
Jag delade så klart fotografiet på mina sociala medier och plötsligt strömmade det in följare som va poliser. Och inte för att jag har något att dölja men ni vet hur man kan bli lite nervös när polisen plötsligt dyker upp bakom en när man är ute och kör bil. Mmm tänk er den känslan fast dom är 200 stycken som håller ögonen på dig. Nej men det va bara roligt. Det va någon som skrev och berättade att hon kände igen den där gamla bilen och att hon hade något smeknamn på den för att den va så långsam eller liknande. Det va lite gulligt. Efter det här så fick polisens egna branschtidning nys om den gamla polisbilen som va på väg att bli husbil och då skrev dom en artikel om den. Och efter det så rullade det in mängder av nya följare som också är poliser så jag vågar nog påstå att en tredjedel av dom som följer mig på sociala media är poliser faktiskt. Och det känns lite tryggt på något vis!
Nej men det jag vill komma till är att jag älskar gamla saker. För det första så byggdes saker för att hålla back in the days. Det fanns ingen plast eller andra kassa material som vittrar sönder efter ett par år. Det va mycket metall och mekanik istället för elektronik och det va rejält och det höll i evigheter. Det fanns heller inget ”planerat åldrande” som tillverkarna pysslar med idag. Dvs att man bygger grejer för att de ska hålla ett visst antal år. Eller kanske snarare; för att de ska gå sönder efter ett visst antal år. Det är så urbota dumt. Jag förstår inte ens hur det kan vara lagligt. Dom senaste tio åren så finns det ju trots allt några länder som trots allt står upp mot det här och det är väl främst Frankrike där man faktiskt har en lag mot planerat åldrande och där kan företag som medvetet begränsar livslängden på sina produkter bli föremål för rättsliga åtgärder och tunga böter. Andra länder som ligger lite i framkant när det kommer till att stävja den här styggelsen är Italien, Belgien och Portugal. I Spanien, Österrike och Tyskland är väl någon typ av boll i rullning men i övriga länder i Europa så händer så vitt jag vet i princip ingenting i frågan.
Min mamma hade faktiskt en tvättmaskin från slutet på 70-talet någon gång, dvs innan tillverkare började med dom här dumheterna och den jäkeln höll i över 40 år. Den du. Den överlevde många moderna tvättmaskiner vill jag lova. Och min pappa har kvar en förstärkare från när han va liten grabb. Den spelar fortfarande och den slår de flesta moderna förstärkare på fingrarna. Visst, den är tung som ett as men den spelar fortfarande och är kanonbra.
För det andra så har ju gamla grejer karaktär och mycket mer personlighet än vad nya grejer har. Man måste lära sig handhavandet och få in den rätta knycken för att öppna skåp, få i växlar, stänga dörrar osv osv. Och jag tror att det är främst därför som jag tycker om gamla saker. För dom har som en själ och personlighet. Och pratar vi om personligheter så vill man ju så klart veta personens livshistoria. Vad har hänt tidigare i livet? Vilka törnar har man gått på? Hur reste man sig ur askan? Hur är bilen eller bussen använd tidigare, vilka va dom förra ägarna, vilken kärlek har den fått och vilka utmaningar har den tagit sig igenom?
För det tredje så är gamla grejer mycket enklare att laga än nya saker. Jag menar, min pappa hade en relativt ny Volkswagen för ett par år sedan och vi lyckades bannemig inte ens byta glödlampa i halvljuset på den själva. Det va för trångt och man behövde specialverktyg för att komma åt. Jaha då blev det 900 kronor för att byta glödlampa på verkstad istället. Så otroligt ovärt. Och lite ovärdigt om du frågar mig. Och just det här fenomenet, att allt görs så komplicerat så att man inte ens kan byta en glödlampa på sin bil själv längre, känns som det hamnar under samma smutsiga kategori som ”planerat åldrande”.
Men det är klart. Får dom inte längre bygga grejer så att dom per automatik går sönder efter ett par år så må dom ju åtminstone få ensamrätt på underhållet av grejerna… Eller? Mja jag vet inte jag. Jag är rätt skeptisk till det hela. Det är inte särskilt hållbart varken ekonomiskt eller miljömässigt och det är dessutom ganska fördummande mot oss konsumenter. Nej bygg grejer så att man själv kan byta ut komponenter när dom går sönder.
Hur eller hur så har jag kunnat göra lite själv på den här gamla skorven som jag kallar den tillsvidare. Jag har bland annat bytt ut det gamla gasolkylskåpet till en kompressorkyl, uppgraderat bodelsbatterierna, dragit lite ny el så att man kan ladda datorer och mobiler, höjt diskbänken 6 centimeter samt gått igenom gasolsystemet så att det är i bra skick. I augusti ska jag byta olja, kylarvätska och lite annat smått och gott så att den gamla skorven är så redo hon kan bli att ta mig dom 400 milen ner till Gran Canaria. Kommer den gamla skolbussen från 1970 att hålla hela vägen ner. Ja det återstår att se. Är du nyfiken på att följa den här galna resan med mig och skorven så är du välkommen in till Gran Canaria Podden på Facebook. Där kommer jag att uppdatera längs resans gång i ups and downs.
Men, det va inte planerat åldrande eller gamla Mercedesbussar som vi skulle prata om idag. Nej vi ska prata om något helt annat. Vi ska prata om en av de i särklass vanligaste frågorna jag får av er lyssnare och vänner och bekanta. Och det är:
”vad saknar du mest när du är på Gran Canaria”?
Och även om Gran Canaria är helt fantastiskt på många sätt så finns det så klart saker som jag kan sakna när jag är där. Och vissa av sakerna kommer nog komma lite som en chock för er, men ja, så är det. Jag försöker alltid att vara så transparent jag bara kan. Så även nu.
Så, är det Sveriges perfekta kösystem, övertidsjobb, pantsystem och biltemakörv som jag saknar mest? Eller är det jantelagen, grannskräcken och statens monopol på sprit som lockar? Eller är det något annat? Om detta mina vänner, ska vi snart bli varse…
Ja trots att Gran Canaria har mycket att erbjuda och har något för alla så är det klart att jag och många med mig saknar vissa saker från Sverige när man är där. Ni vet ju hur det är. Man uppskattar sällan sitt eget land mer än när man är utomlands. Man behöver som lite distans från det för att förstå hur bra man har det. Eller man behöver kanske sätta i det i relation till något annat för att förstå det. Ja det är nog snarare mest det sistnämnda som det handlar om. Att när man är i skandinavienbubblan så rullar allt som bara på och man tar lätt saker för givet. Ja men jag tror ni förstår vad jag menar.
När jag kom hem efter att ha bott ett och ett halvt år i Nicaragua tex så fick jag faktiskt en kulturkrock åt fel håll så att säga. Jag blev överraskad när det kom varmvatten ur kranen på toaletterna och första veckorna när jag va tillbaka i Sverige så gömde jag min telefon när jag använde den. Precis så som man gjorde i Nicaragua för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet och minimera rånrisken. Man insåg plötsligt vilken lyx det är att ha varmvatten i kranarna på toaletterna och att inte behöva smyga runt med telefonen så fort man ska använda den. Sånt som man tagit för givet hela livet i princip. Men som nu, med en annan erfarenhet i ryggsäcken, började uppskatta jättemycket.
Och det tror jag är nyckeln till mycket här i livet. Att kunna uppskatta saker. Att vara tacksam för vad man har och vad man fick. Och kanske framförallt dom små sakerna. De små glädjeämnena. De små framgångarna och vardagslyxen. Och kanske måste man faktiskt ge sig ut i världen för att kunna se skogen för alla träd. Jag vet att tyskarna hade ett jäkligt bra upplägg för ett gäng år sen. När man fyllde 18 i Tyskland så fick man välja att antingen göra militärtjänst eller åka till ett U-land och hjälpa människor eller djur och natur. Och jag träffade mängder av dom här ungdomarna i Nicaragua och jag kan bara tänka mig vilken positiv inverkan det måste ha att ha en hel generation som faktiskt har sett lite av världen och som uppskattar det som man annars tar för givet hemma i sitt eget land. Det känns som en fantastisk investering. Samtidigt som man faktiskt gör något gott för människor, djur och natur. Bra där Tyskland!
Jag gillar att dom faktiskt jobbar preventivt och inte reaktivt. Många gånger känns det som att vi bara släcker bränder i Sverige. Saker och ting måste gå ordentligt på röven innan vi tar fram en lösning och vi är inte så intresserade av att bädda först utan vi ska vakna upp svettiga och jävliga i en knölig säng utan kuddar innan vi börjar ordna till det för oss. Vi ser inte längre än vad nosen räcker och tänker bara på alla kostnader men vi ägnar inte en tanke åt de positiva effekter som uppstår om människor faktiskt mår bra och hur det i sin tur genererar kostnadsbesparingar av guds nåde för att folk de facto mår bra. Nej vi gasar på tills folk mår piss och sen löser vi problemet när dom väl är där istället. Jag menar. Det är ju inte gratis att skicka iväg ALLA 18-åringar till ett land som Nicaragua i ett halvår. Men jag är helt övertygad om att det är en investering och att man tar igen det i andra änden i form av kostnadsbesparingar. Just för att dessa ungdomar kommer hem med en helt annan syn på sitt land och en helt annan uppskattning. Dom har slutat ta saker för givet och är mer mån om att bevara den höga standard som vi faktiskt har. Dom har förstått hur priviligierade dom faktiskt är. Och det finns ett jättestort värde i det. Inte minst för den mentala hälsan. Att, även om det känns tungt ibland, kunna ställa det i relation till ungdomarna och barnen som jag jobbade med på soptippen La Chureca i Managua och inse att man trots allt har det ganska bra så länge man har tak över huvudet och mat på bordet och inte behöver oroa sig för att bli rånad 24 timmar om dygnet.
Ja nu blev vi lite djupa och nästan filosofiska här MEN vi ska lätta upp stämningen med 10 saker som jag faktiskt saknar när jag är på Gran Canaria på vintrarna! Och efter att ha pratat om mina vänner som tidigare bodde på en soptipp i Nicaragua så inser man ju återigen hur högt upp vi rör oss i Maslows behovstrappa just nu och vilket extremt priviligierat liv man lever. Men så är det. Precis som ens egna problem är dom största så saknar man olika saker i livet beroende på vart i världen man lever eller hur ens livspussel föll ut. Vissa av dessa tio saker som jag saknar är väldigt banala, andra lite tyngre. Vi kör en jingel för att lätta upp stämningen lite och sen ger vi oss på listan. Så gör vi. Här kommer jingeln!
Så mina vänner. Då har vi äntligen landat i kärnan av den här veckans avsnitt av Gran Canaria Podden. Det är dags att lista de 10 saker som jag saknar mest när jag är på Gran Canaria. Vissa av dom va lätta och kom till mig direkt när jag gjorde det här avsnittet. Andra tog lite längre tid. Vilket blir lite av ett bevis på att det inte är så fasligt många saker som jag faktiskt saknar på Gran Canaria. Men tio saker fick jag trots allt ihop och jag har faktiskt rangordnat dom. Och jag tänker att jag börjar med det som jag saknar men som jag saknar minst av dessa tio saker och sen rör vi oss uppåt till det som jag saknar allra allra mest.
Plats 10
På tionde plats över saker som jag saknar på Gran Canaria är….
Att åka snowboard. Ja faktum är att jag knappt har sett snö på 4 år nu. Och även om jag inte är någon jätteälskare av vitmöglet så är jag ett stort fan av att röra på mig i naturen. Och att glida nerför kilometerlånga berg på en snowboard med sina vänner i, ja jag vet inte hur fort det går riktigt, men säg 50-60 kilometer i timmen kanske, det är en otroligt härlig känsla som jag faktiskt saknar en del.
Plats 9
På nionde plats över saker som jag saknar på Gran Canaria är….
Kebabtallrik. Ja nej men ni vet hur det är. Nu sitter det säkert någon smart nisse där ute och menar på att det visst finns kebab på Gran Canaria. Ja det gör det ju. Men det finns inte den kebaben som jag är uppvuxen på. Vi snackar Eskilstunakebab som är svarvad av grabbarna på antingen Pizzeria Verona eller Pizzeria Intermezzo i min gamla hemstad Köping. Ingenting slår den kebaben och jag kan villigt erkänna att jag faktiskt drömmer om den ibland. Behöver jag säga att det blir ganska mycket kebabtallrik när jag väl är i Köping och hälsar på gamla vänner och familj?
Och är ni ute och semestrar i Sverige med husbil eller husvagn eller liknande och råkar befinna er i närheten av Köping så ska ni få ett jättebra tips. Det ni ska börja med är då så klart en kebabtallrik på antingen Pizzeria Verona eller Intermezzo och sen när kebaben har sjunkit ner ordentligt så åker ni ett stenkast bort till konditori Bivur och fikar. Ni vet där Filip och Fredrik spelade in sin film Tårtgeneralen som handlar om en man som hette Hasse P som bodde i Köping back in the days och som ville sätta Köping på kartan genom att göra världens längsta smörgåstårta och hamna i Guiness rekordbok. Ja har ni inte sett filmen med Mikael Persbrandt i huvudrollen så är det hög tid att göra det. Sen ställer ni in gpsen mot staden som alla har swishat förbi men så få faktiskt har besökt.
Ja jag minns faktiskt när man spelade in filmen på konditoriet för det va nämligen så att min mamma hade precis gått bort och vi höll på att städa ur hennes lägenhet under samma dagar som produktionsteamet belägrade cafét. Och det va en liten uppiggande grej mitt i all sorg att se Mikael Persbrandt, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson springa runt och göra sin grej som blev så fantastiskt bra sen också. Om minnet om Köping hade falnat från smörgåstårtan från 1985 så satte den här filmen definitivt Köping på kartan igen. Vi tackar Filip Hammar för det!
Plats 8
På åttonde plats över saker som jag saknar på Gran Canaria hittar vi. Tro det eller ej. Och jag trodde väl aldrig att jag skulle säga det själv….
Regn.
Ja jag kan faktiskt sakna lite regn. Södra Gran Canaria har ju så otrooooooligt lite regn. Jag tror på riktigt att vi hade typ 3 regndagar förra vintern. Det ÄR ju lite mysigt med lite växlande väder faktiskt. Nu ska jag inte jinxa någonting här men ett par regndagar till per vinter hade faktiskt inte skadat. Det rensar luften lite och det är bra för växterna. Bergen blir så gröna och fina när det har regnat också. Södra delen av ön kommer liksom till liv igen. Sen ÄR det ju lite mysigt att känna att ”nej fasen det är ett jäkla ruskväder idag, jag stannar hemma under en filt med en kopp té och en bra film istället”. Men det händer ju i princip aldrig för vädret är ju alltid kanon! Ja större lyxproblem får man ju leta efter men det är vad det är! Jag vågar påstå att ni som någon gång har bott länge eller bor på södra Gran Canaria håller med. Så om vädergudarna lyssnar nu. Lite, med betoning på lite, mer regn hade inte skadat, faktiskt! Ok vi säger så. Lite alltså…
Plats 7
På 7e plats över saker som jag saknar på Gran Canaria hittar vi inget mindre än….
Cykelbanor.
Varför i hela friden saknar jag cykelbanor då? Mja nej men det är ju otroligt mycket sportcyklister på Gran Canaria. Det vet dom flesta som har åkt runt lite där. Dom är högt och lågt och i var och varannan kurva. Men dom cyklar ju inte på cykelbanor. Dom ligger på vägarna och kör. Och då kan man ju tänka sig att det är därför jag saknar cykelbanor. För att spandexmaffian ska flytta sig från vägarna så att dom inte längre är i vägen för trafiken. Men nej så är inte fallet. Jag har inte jättemycket emot att dom ligger på vägarna. Allt som oftast håller dom helt galna hastigheter som inte är jättelångt ifrån vad en annan ligger och kör i så det är lugnt.
Men varför jag saknar cykelbanor är för att man enklare skulle kunna gå emellan ställen. Kanske framförallt i Maspalomas när jag tänker efter. Jag hade cykel där ett år men skulle man tex till San Fernando och handla på Lidl så va man likförbannat tvungen att cykla på vägen. Jag saknar att kunna promenera på ställen där bilar inte är. I grönområden där det inte är en massa trafik utan bara fotgängare och cyklister och eventuellt en och annan elscooter. Lite som här i Jakobsberg där jag är nu och hälsar på en vän. Vi har tagit elscootrarna på tur flera gånger om dagen och det är helt magiskt för vi kör i princip uteslutande på cykelvägar. Cykelvägnätet är otroligt bra här ute måste jag säga och det är så fridfullt och härligt att bara glida omkring i tystnad utan bilar som låter och riskerar att köra in i en. Så kudos till Sverige för cykelvägarna. I appreciate you!
Plats 6
På 6e plats över saker som jag saknar på Gran Canaria hittar vi…
Biltema!
Ja men så är det. Jag erkänner. Jag är en av dom där männen som älskar att åka till Biltema och strosa runt bland motoroljor och avgasrör och avsluta besöket med en varmkorv för fem spänn alternativt en mjukglass för 20 riksdaler. Jag är det, jag erkänner det, jag älskar det och jag saknar det när jag är på Gran Canaria!
Jag har ju alltid något projekt på gång. Oftast nån elpryttel som ska kopplas ihop eller något som ska fixas på husbilen och the one stop shop är ju Biltema. Och än så länge har jag inte hittat något motsvarande på Gran Canaria och det kan jag sakna. Det är alltid lite mekigt när man ska få tag på bilgrejer eller elektronikpryttlar och det blir ofta ett jäkla flängande mellan olika små obskyra butiker i jakt på det jag behöver. Och det är ju lite tröttsamt. Jag hade uppskattat det till tusen om det fanns en lika välsorterad bildelsbutik på ön faktiskt. Men känner du till någon bra butik som du tror skulle stilla min abstinens så får du jättegärna hojta till och höra av dig på putte(snabela)grancanariapodden.se.
Faktum är att detta är så pass viktigt för mig att om jag i framtiden någon gång ska slå rot någonstans i Sverige så får det faktiskt inte vara mer än 10 kilometer till närmsta Biltemabutik. Då förstår du kanske vad vi pratar om här. Det är inget skämt, det ligger mig varmt om hjärtat på riktigt.
Plats 5
På plats 5 över saker jag saknar när jag är på Gran Canaria hittar vi…
Sjöar!
Ja jäklar vad härligt det är med alla sjöar vi har i Sverige. Vi är så otroligt bortskämda med vår natur så det är inte klokt. Den som någon gång bilat igenom Frankrike eller Spanien vet precis vad jag pratar om. Inte en sjö så långt ögat kan nå i princip. Och hittar man något så är det snarare någon typ av vattenreservoar. Ungefär som på Gran Canaria faktiskt.
Nej jag fullkomligt älskar våra sjöar i Skandinavien. Dels tycker jag det är förbaskat vackert med allt vatten och dels så tycker jag att det är otroligt mysigt att bada i sjöar och att köra ut till en sjö med husbilen för att grilla och hänga med vänner och så. Det är väl något djuriskt med det hela. Man möts vid vattenhålet liksom. Vattnet ligger där stilla och fint och vill man kan man ta en sup eller en gummibåt ut på vattnet eller kanske till och med fiska lite och säkra proteinet till middagen på kvällen. Ja det finns många fördelar med sjöarna och jag saknar dom jättemycket när jag är på Gran Canaria. Så det är väl ingen slump att jag söker mig till sjöar när jag är i Sverige.
Plats 4
På plats 4 över saker jag saknar på Gran Canaria hittar vi…
Min husbil.
Ja hittills har jag ju alltid hyrt en bungalow eller en studio eller ett rum på Gran Canaria och efter ett par månader så börjar jag så sakteliga att sakna min kära husbil och livet på vägarna. Det är ju något speciellt det där. Att kunna ta med sig sitt hem vart man än befinner sig. Att alltid vara hemma fast man är borta liksom. Att kunna välja om man vill stå vid en sjö, vid ett berg eller på en parkering i betongdjungeln nära centrum.
Jag känner mig sällan så rik som när jag sätter mig och kör iväg husbilen med vetskapen om att vattentanken är full, gråvattentanken är tom, gasolflaskan är nyfylld och kylskåpet proppfullt med mat. Då jäklar lever livet asså. Då slänger jag allt som oftast på låten ”On the road again” med Willie Nelson och mår väldigt väldigt bra där jag puttrar fram i 80 genom Sverige.
Plats 3
På plats 3 över saker som jag saknar på Gran Canaria hittar vi….
Långa ljusa sommarnätter.
Ja herregud hur underbart är det inte med dom långa ljusa skandinaviska sommarnätterna? Oändliga dagar borgar för att få extremt mycket gjort. Dagen tar ju aldrig slut. Man kan vara ute och glida runt på en elscooter till klockan 11 på natten utan att det känns som att man borde va i säng för två timmar sedan. Och folk är ju ute. Vi socialiserar och tar igen all tid vi spenderade inomhus på vintern. DET tycker jag är supermysigt.
Och kanske är det speciellt härligt för oss som är morgontrötta. Vi kan gå upp klockan 10 utan att skämmas. För dagen är så pass lång att man ändå hinner få gjort allt som man behöver innan det blir mörkt. Inte för att dagen tar slut när det blir mörkt. Men ni förstår vad jag menar. Vi tenderar ju att börja gäspa och fundera på att runda av dagen så fort det blir mörkt liksom.
Plats 2
På plats 2 över saker som jag saknar på Gran Canaria hittar vi…
Familjen.
Ja men så är det. Nu pratar vi viktigt på riktigt här. Och det är ju ett högt pris man får betala för att vara borta så mycket som jag är. Att man inte träffar sin familj särskilt ofta. Det blir oftast bara en gång per år och det är ju inte riktigt tillräckligt för att bygga band med sina syskonbarn tex. Så det är faktiskt en sak som smärtar mig en hel del. Tur är ju att det finns Facebook och videosamtal nu för tiden så att man åtminstone kan hålla kontakten och skicka lite foton och sånt. På så vis hänger man ju i all fall med i deras utveckling. Om än på avstånd då.
Sen ska jag tillägga det att jag och min familj har bott ganska långt ifrån varandra så länge jag kan minnas så detta är ju inget unikt för när jag är på Gran Canaria. Vi har, sen jag fyllde 18, bara setts typ en eller ett par gånger per år. Det är så det har blivit. Men just med syskonbarnen så känns det lite extra jobbigt.
Plats 1
Så mina vänner, då har vi kommit fram till det som jag saknar absolut allra mest när jag är på Gran Canaria. Kan någon gissa vad det handlar om? Vågar du dig på en gissning? Det jag saknar allra mest när jag är på Gran Canaria är…
Kalles Kaviar. Nej jag bara skoja. Det är ju förbaskat gott men det finns viktigare saker än salta fiskägg här i livet.
Det jag saknar allra mest på Gran Canaria är, så klart:
Vännerna.
Ja men det är så. Jag nosade lite vid det här i avsnitt #75 som heter något i stil med ”Dom 10 sämsta sakerna med att bo på Gran Canaria”. Det är ju ganska hög omsättning på folk på den här ön alltså. Folk kommer och går. Särskilt de lite yngre generationerna och digitala nomader. Dom kommer hit några veckor kanske en månad och sen åker dom vidare igen. Å man får verkligen hålla hårt i dom som är bra och som faktiskt bor där permanent eller mer eller mindre permanent i all fall.
Men ni vet hur det är. Det tar tid att lära känna människor på djupet och även om man lär känna folk som är bra och trevliga och så så saknar man ändå sina bästa vänner och barndomsvänner som känner en utan och innan. Ni vet dom där vännerna som man inte behöver göra så mycket med. Man bara är med varandra typ. Det är inte så uppstyrt. Det planeras inte så mycket. Man ses och är och är en naturlig del av varandras liv på daglig basis. DET saknar jag. Jag försöker så klart bjuda över mina vänner till ön men det är ju inte alltid det passar och oftast blir det bara en vecka eller två.
Hade jag fått bestämma så hade alla mina vänner flyttat till Gran Canaria och så hade vi alla bott grannar någonstans uppe i bergen och så hade vi alla umgåtts som en enda stor familj mest hela tiden. Meeeen ni vet hur det är. Alla lever sina egna liv och har sina egna drömmar och mål och måsten osv. Och jag tror att många av er som lyssnar på det här och som bor utomlands i perioder kan känna igen er. Både när det kommer till familj och vänner. Man får vara glad för den tiden man får. Precis som vi får vara glada och tacksamma för tiden vi får på Gran Canaria och tiden vi får i livet på den här ganska fantastiska planeten.
Och med det mina vänner hoppas jag att jag har svarat på frågan vilka 10 saker som jag saknar mest när jag är på Gran Canaria.
Vad saknar du mest när du är på Gran Canaria eller på någon av dom andra Kanarieöarna? Skriv in och berätta för mig på putte(snabela)grancanariapodden.se.
Jag vill även påminna om att Gran Canaria Podden Shoppen är öppen igen. Så nu går det alltså att köpa Gran Canaria Podden Luvtröjan och massa andra trevliga Gran Canaria relaterade klädesplagg och kuddar igen. Och tack till er som handlat i butiken. Ni är mjölken. Det är faktiskt tack vare er som den här gamla atlantångaren kan vara gratis och fortsätta att tuffa på såhär som den gör.
Och är du nyfiken på den långa färden från Sverige till Gran Canaria i en gammal van från 1970 så börja följa Gran Canaria Podden på Facebook så får du se hela äventyret som börjar i september där.
Vi säger så hörrni. Ta hand om er där ute så hörs vi snart igen.
Ok amigos, que tengan un buen dia.
Hasta luego.
Ciao!